Oroliga andar

Granö

Granö

Det finns sidor av skärgårdslivet turisterna aldrig får se. Och så finns det andra sidor de inte vill uppleva, men ibland tvingas till ändå.

På Blidös östsida spretar landet ut i långa tungor. Uddar och halvöar krampar mot öppna havet likt en krossad jättespindel, och alldeles särskilt så i dess norra del. Här är skogigt och bergigt, på sina håll tätt bebyggt med fritidshus och året-runt-bostäder, medan på andra ställen de urskogsliknande markerna skapar ensamhet och illusionen av långa avstånd mellan de till stora delar ännu oasfalterade vägarna.

Granösundet, som för länge sedan upphört vara sund.

Granösundet, som för länge sedan upphört vara sund.

Förr var östra Blidö en enslig trakt där de fåtaliga ångbåtsbryggorna endast sporadiskt anlöptes av Norrtälje- eller Stockholmsbåtarna, och där nätterna var mörkare och skogen tätare. Här ligger Granö, en udde som för länge sedan upphört vara ö och där Granösundet inte längre är ett sund, utan en snabbt igenväxande vik. Utanför sommarsäsongen är här ödsligt med tomma stugor och den bruna fjolårsvassen ruskande i de allt häftigare och kallare vindarna från havet. Här och där glöder det bärnstensfärgade skenet av en lampa vilket endast förstärker intrycket av tomhet. Regnvåta vägar, höga granar, grått dystert hav och den mustiga doften av ruttnande löv och blöt jord och svanarnas olycksbådande skrik. Bortom den prydligt nyrenoverade småbåtshamnen ligger den forna ångbåtsbryggan, fallfärdig och bågnande under den spruckna betongens tryck mot de grova men illa åtgångna pålarna.

Den forna ångbåtsbryggan kroknar lite mer för vart år. Här är en hemsökt trakt om man får tro vad som sägs.

Den forna ångbåtsbryggan kroknar lite mer för vart år. Här är en hemsökt trakt om man får tro vad som sägs.

Om Granö berättas historier om skuggor och smygande skräck under ensliga nätter, om slag av osynliga händer och någonting svart som krälar upp ur vattnet. Intill vägen ner mot vändplanen vid bryggorna ligger några äldre hus, och ett av dessa lär vara lika befolkat av döda som levande. Det ser idylliskt ut, men skenet kan uppenbarligen bedra. En kvinna som bott här talar om ögon som följer efter från rum till rum, och om en hotfull stämning som alltid är som värst kring en av garderoberna i övervåningen, en garderob vars dörr alltid hålls stängd för att inte utmana. En natt vaknar hon av oklar anledning, och känslan av att inte längre vara ensam är så stark att hon tänder ett stearinljus som står bredvid sängen. Skenet lyser endast delvis upp rummet, och hon tar ljusstaken i handen när lågan blåses ut mitt framför ögonen på henne. Stel av fasa återvänder hon till sängen och tillbringar resten av natten under täcket lyssnande till en inkräktare vars närvaro hon tydligt förnimmer även om hon inte kan se den. Vid ett annat tillfälle hyr hon ut rum till två sommargäster, och kommer en morgon ner bara för att finna dem spårlöst försvunna. Efter fruktlöst letande hör hon röster utifrån uthuset där de tillbringat natten utan att vilja tala om varför, och de reser också hem flera dagar tidigare än avtalat då de påstod sig inte längre kunna vistas i stugan.

Stugorna på Granö. Bakom den stilla fasaden sägs gengångare göra nätterna otrevliga.

Stugorna på Granö. Bakom den stilla fasaden sägs gengångare göra nätterna otrevliga.

Även andra lär ha varit med om märkliga saker här. En kvinna som tillsammans med sin familj hyrt huset över sommaren sitter en kväll på förstubron när hon till sin förvåning ser en man slinka in genom den på glänt stående dörren. I tron att det är en besökare till hembiträdet håller hon diskret tyst, men då han aldrig återvänder går hon in för att leta reda på honom, ett sökande som blir fullständigt resultatlöst. Ingen annan har sett honom, och hembiträdet nekar upprört till nattliga möten med ortens män, och mysteriet blir aldrig uppklarat. En annan kvinna som tillfälligt bott här får även hon ett nattligt besök, men av betydligt mer illasinnad karaktär. Hon ligger och sover när hon till sin fasa vaknar av att någon biter henne. Skrikande av skräck och smärta tänder hon lampan bara för att finna att hon är helt ensam och dörren stängd. På armen grinar tydliga röda märken, och atmosfären i rummet är tung och tjock. Enligt vad som sägs bodde en gång ett par med en sinnessjuk son här. Den stackars mannen lär ha tillbringat långa månader inlåst på vinden där han även dog av okänd anledning. Kanske är det hans förvirrade och hämndlystna själ som nu hemsöker platsen.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *