Ovälkommet besök

Hässelbyholms slott

Glada gäster är ett välkommet avbrott i de dagliga rutinerna. Döda gäster dock mindre så, och om de envisas med att återkomma natt efter natt kan det till och med bli riktigt otrevligt.

Nästan längst ut på Fogdölandets nordöstligaste hörn ligger Hässelbyholms vita slott. I en kuperad jordbruksbygd där åkrar och ängar hela tiden får dela rum med skogbevuxna berg och de hart när otroliga mängder flyttblock och mossbelupna stenar som med sina sporadiska vildmarksområden skapar en stämning av ålderdom, för att inte säga hedendom. Så är trakten också späckad med gravfält, stensättningar och fornborgar som Rällinge borg där gutturala spökröster sägs viska sedan solen gått ner och talar om liv som slocknat redan för tusen år sedan, kanske om kung Ingjald Illråde som sägs ha bränt sig och sitt hov inne just i Rällinge.

Rällinge borg, där Ingjald Illråde och hans onda dotter Åsa sägs ha bränt sig och sitt hov till döds.

Hässelbyholms slott är ett typiskt svenskt 1600-talsslott vars ursprungliga röda tegelfasad putsats över när tidens smak förändrats, men dess anor är betydligt äldre. Första gången det nämns är i ett brev från Vårfruberga kloster, vars ruiner ännu kan beskådas vid vattenbrynet en dryg halvmil längre in i Strängnäsfjärden, 1279 när dåvarande ägaren Verner Brunke säljer egendomen till biskopen i Strängnäs. Den nuvarande slottsbyggnaden uppfördes till stor del på det gamla medeltidshusets murar och stod klar under 1660-talet. Byggherre var riksamiralen Gustav Otto Stenbock, en ärrad krigare som varit med under 30-åriga kriget och Karl X Gustavs krig mot de polska vasaättlingarna, men som var totalt okunnig när det gällde sjökrigföring och skötte sitt jobb som riksamiral så illa att han 1676 avsattes, och en stor del av sjömännen lär istället för att bemanna flottan ha fått utföra byggnadsarbeten på riksamiralens många slott, kanske även Hässelbyholm.

På Hässelbyholm sägs man ännu känna närvaron av Johan Tybeck och de andar denne framkallat.

En annan av slottets ägare var landshövdingen Michael Törnflycht, vilken använde Hässelbyholm som sommarresidens och då flyttade över hela förvaltningen hit, inklusive fångarna från länsfängelset som istället spärrades in i de gamla medeltidsvalven i källaren. Ytterligare en landshövding, Sven Liljencrantz, har bott på Hässelbyholm, och han anställer 1781 en huslärare, prästen Johan Tybeck, en varm anhängare av Swedenborg och hans läror om andar och djävlar. Snabbt fylls Hässelbyholm av seanser, experiment med andeframkallning, och försök att väcka upp döda. En piga, Sara Stina Schultze, sägs ha blivit besatt av inte mindre än tre olika demoner, den mäktigaste lystrande till namnet Legeon, och de fasansfulla händelserna gav eko över hela landet. Dunkla ritualer utfördes även på Tybecks boställe Ön, ett hus som ännu finns kvar några hundra meter nordväst om Hässelbyholms allé, och där även den besatta pigan tidvis bodde. Att sådana aktiviteter skulle lämna spår efter sig kan lätt förstås, och Hässelbyholm har länge haft rykte om sig att vara hemsökt, ett rykte som ett otal besökare, ägare och anställda menat vara betydligt mer än bara rykte.

Hässelbyholm från sjösidan. Här lär ett osynligt väsen slitit sönder kläderna på en gäst.

En man som en gång gästat slottet berättar hur han en kväll sitter i biblioteket och läser när det knackar på dörren. Ingen svarar på hans uppmaning att komma in, och när det knackar igen öppnar han bara för att finna rummet utanför tomt. En smula konfunderad vänder han åter mot sin bok när dörren bakom honom slås upp på vid gavel och tunga fotsteg hörs över det klart upplysta och tomma golvet. En annan gång sitter han i stora salen och läser när han efter en blick på klockan bestämmer sig för att gå till sängs. Med ena handen lyfter han ljuset som stått på bordet då han med fasa lägger märke till att den fladdrande lågan kastar två skuggor, hans egen och den av en okänd man som rör sig rätt mot honom. Värre blir det dock en natt när han ligger och försöker sova. Flera gånger hör han hur någon famlar efter dörrhandtaget och ruskar det, och trots obehaget går han efter några evighetslånga minuter upp för att se efter vem eller vad det kan vara. Knappt har han öppnat förrän han känner ett iskallt vinddrag och därefter hör ett ljud han beskriver som någon som släpar en tung säck över sovrumsgolvet. När han tänder lampan tystnar ljudet genast bara för att ofelbart återkomma så snart han släcker igen, och det hela slutar med att han tillbringar återstoden av natten på en soffa flera rum därifrån. En tidigare ägare till Hässelbyholm har även han haft otrevliga upplevelser i sovrummet, och han berättar hur han ligger och läser då han övermannas av känslan att inte längre vara ensam. När han tittar upp får han se en blek hand utan vare sig arm eller kropp sträckas ut mot lampan på nattduksbordet vilken sekunden därefter slocknar, och han tillbringar en sömnlös natt med inbillade eller verkliga händer trevande längs väggarna. Värst av alla lär dock en man som en gång gjorde misstaget att övernatta i det rum på övervåningen där ett mord sägs ha begåtts ha drabbats. Han vaknar flera gånger av att täcket slits av sängen, och när han med en klump i magen tänder lampan och frågar vem som är där ser han till sin fasa hur nattskjortan kramas ihop liksom hade två osynliga händer tagit tag om den och plagget slits bokstavligen i bitar medan han ännu har det på sig. Att han redan morgonen efter packade och reste därifrån för att aldrig återkomma är kanske inte att undra på.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl