Rösten på kyrkogården

Uppsala gamla kyrkogård.

Uppsala gamla kyrkogård.

Kyrkogården är oftast en rofylld plats dit man kan dra sig tillbaka för att få vara ifred med sina tankar. Det är också en plats där de dödas antal vida överstiger de levandes, och där friden ibland kan vara väldigt ytlig.

Under slutet av 1700-talet rasade en idag helt bortglömd debatt där nya medicinska rön ställdes mot tradition och familjeära. Begreppet hygien hade på ett försynt och trevande sätt börjat uppmärksammas bland vetenskapsmän och medicinskt sakkunniga, även om det skulle dröja ytterligare över ett halvt århundrade innan de stackars sjuka kunde märka det. Vad det handlade om den här gången var istället våra begravningsseder, och framförallt bruket att gravsätta människor inne i kyrkan, en tradition som hängt med sedan kristendomens intrång i början av 1100-talet.

Bland gravarna på kyrkogården.

Bland gravarna på kyrkogården.

De finaste gravarna låg alltid inne i kyrkan, och de riktigt förmögna lät till och med bygga till kyrkobyggnaden med egna gravkor, vilka ibland kunde täcka hela utsidan likt ett tältläger i barock och rokoko. Här stod kistorna oftast väl synliga bakom en gallergrind, och under golvet i långhuset, vilket många gånger kunde vara helt täckt av gravar, vilade stoftet av ytterligare ett antal välbärgade församlingsbor. I städerna var kyrkogårdarna i regel små, och de tenderade att minska med tiden allteftersom marken behövdes till annat samtidigt som de dödas antal hela tiden ökade, en omöjlig ekvation som resulterade i en trängsel få levande skulle funnit sig i.

Kyrkogården är en stilla och idyllisk plats. Under dagtid.

Kyrkogården är en stilla och idyllisk plats. Under dagtid.

Att pratet om hygien inte bara var nymodigt tjafs bevisas av de många och upprepade klagomålen  på atmosfären i de svenska kyrkorna. Vintertid, när det var tjäle i marken, var det inte ovanligt att liken kunde bli liggande i månader i väntan på begravning, och sommartid fylldes det varma kyrkorummet av den kväljande stanken av förruttnelse. I kyrkprotokoll från 1700-talet talas om hur grisar och hundar bökar runt på kyrkogården och äter upp de döda, och upprepade gånger förmanas dödgrävaren att graven ska göras minst en aln djup, cirka 60 centimeter, ett mått som senare ökades till först två och sedan tre alnar för att ”undwika liklukt och de dödes ben må ligga i ro”. Det finns till och med omtalat att gravar funnits inne i sakristian och hur golvet i kyrkan brustit och delar av församlingen ramlat ner i kryptan bland multnande maskätna lik. I samband med debatten anlades Uppsala gamla kyrkogård under slutet av 1700-talet, men inte förrän 1805 blev det förbjudet att gräva ner liken inne i kyrkan.

Någonstans ligger en man som inte fått ro i sin grav.

Någonstans ligger en man som inte fått ro i sin grav.

Uppsala gamla kyrkogård är av det numera klassiska slaget med planterade alléer och mäktiga monument. Här ligger en hel uppsjö av forna tiders kändisar som Gustaf Fröding, Gösta Knutsson och Malla Silfverstolpe. Redan några få år efter kyrkogårdens invigning började det gå rykten om den. Det sas att alla de döda inte sov och att man nattetid kunde få se saker som inte hörde denna världen till. Kring mitten av 1800-talet hade ryktena blivit så ihärdiga att de flesta undvek att passera i kyrkogårdens närhet efter mörkrets inbrott, och det var särskilt en vålnad som väckte olust. Han lär ses som en svart skugga mellan gravarna där han går med huvudet framåtböjt och läser i en psalmbok. Den döda munnen  mumlar verserna: ”Skingra Gud all otros dimma, låt mig ljus i ljuset se. Låt i trone mig förnimma, att blott du kan frälsning ge.” Ett sällskap studenter sägs en gång ha bestämt att se efter vad det egentligen är som händer på kyrkogården, och om det är någon som medvetet skrämmer folk, att fånga honom, och i det syftet håller man vakt flera nätter i rad utan att märka någonting ovanligt tills man en mörk månlös natt råkar på den dystra skepnaden. Man väntar tills han hunnit så nära att hans röst är tydligt urskiljbar, och trots sitt numerära övertag är det en samling märkligt nervösa och tysta studenter som närmar sig honom på kyrkogårdsgången. Till allmän fasa försvinner han liksom hade någon slagit om en strömbrytare, men hans röst fortsätter mässa på ett sätt som inte inbjuder till vidare efterforskningar. Den nattliga jakten på kyrkogården lades snabbt ner, och vålnaden lär gå där än.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *