Jaktvillan

Två självmord, kungliga eskapader och en osalig ande. Mycket sägs ha skett i den vackra 1800-talsvillan intill Hjälstaviken.

Få hus, om ens något, i Håbo kommun har en siluett mer välkänd än den så kallade Tornvillan bakom planket utmed Enköpingsvägen. Även hastigt förbipasserande är bekanta med huset trots att inte många varit där. Dess säreget fantasieggande utseende har fått åtskilliga bilister att vrida på huvudet mer än de med tanke på trafiksäkerheten kanske borde, och hur många som genom åren undrat över dess historia och innehåll torde vara omöjligt att säga, säkerligen går de att räkna i tusental.

Jaktvillan som de flesta ser den. Enköpingsvägen i förgrunden.

Det egentliga ortnamnet är Svannäs, men själva villan kallades i varje fall förr oftast Jaktvillan. På andra sidan Enköpingsvägen har forskare velat placera en medeltidsborg, det ursprungliga Ekolsunds slott, och klart är i varje fall att en över hundra meter lång bit av en gammal vallgrav ännu är synlig och att Svannäs gårds potatiskällare består av 1400-talsvalv. Där Tornvillan nu står låg tidigare ett stenhus som länge fungerade som krog och därefter blev fiskarboställe medan den gamla borgbacken pryddes av en väderkvarn. Jaktvillan byggdes av Ekolsunds dåvarande ägare Patrick Baron Seton år 1888 i den smått fantastiska stil som utgör sinnebilden för ett tvättäkta kråkslott. Här var platsen för sommarnöjen och jaktfärder i Hjälstaviken där man jagade svan i vad som nu är naturreservat, och enligt lokal tradition skulle Oscar II ha avlat fram ett flertal oäkta barn under Jaktvillans vilda fester.

Den vackra villan vid Hjälstaviken. Här inne sägs minst två människor tagit livet av sig, och kanske går de där än?

Idag har kungligheterna dragit bort och Tornvillan ligger lätt inklämd bakom planket mot Enköpingsvägen. Atmosfären är densamma, möjligen en smula stillsammare. Bakom en matta av klängande vildvin skymtar snickarglädje och glasverandor, och det branta takfallet med höga skorstenar och det kantiga torn som fångat så många förbipasserandes intresse ger intryck av idyll ett par meter från Hjälstavikens lummiga strand. Källaren är ett arvegods från 1600-talets krogbyggnad och alltså betydligt äldre än husets övriga delar. Det berättas om en av Tornvillans tidigare invånare, en ångbåtskapten, att han var en tvär och barsk herre som prompt ville att maten skulle stå på bordet när han klev innanför dörren och vars stackars skräckslagna hustru därför tillbringade större delen av eftermiddagarna i tornrummet spanande efter den skvallrande rökplymen från makens fartyg när det närmade sig slutstationen vid Svannäs ångbåtsbrygga.

Stor, stilla och spöklik. Jaktvillan har många attribut.

Även mörkare händelser sägs ha tilldragit sig i Tornvillan. Så berättas det om en sjökapten, kanske samme man som nämnts tidigare, som ska ha skjutit sig i tornrummet där man så sent som på 1950-talet ännu kunde se kulhålet i väggen, och även en annan man sägs ha tagit livet av sig här efter att ha blivit ruinerad vid Kreugerkraschen 1932. Att det skulle spöka i ett hus vars historia är många hundra år gammal och där dessutom två människor tagit livet av sig är kanske inte att förvåna, och det berättas mycket riktigt sådana historier om Tornvillan. En snickare som arbetat med att renovera det gamla huset blir en kväll kvar senare än vanligt och hellre än att åka den långa vägen hem mitt i natten väljer han att sova i vad som då kallades Blå rummet. Natten blir orolig och efter att par timmar vaknar han av att någon klampar omkring på våningen ovanför och i tron att det är inbrottstjuvar eller möjligen någon som kommit för att hämta kvarglömda saker stiger han upp. Ingen svarar på hans rop och när han väl kommit upp på övervåningen kan han bara konstatera att ingen är där och att de mystiska stegen upphört. Vid samtal med husets ägare visar det sig att han inte är den ende som hört den osynlige nattlige besökaren, en sak som dock knappast lär ha känts betryggande. Även andra har varit med om märkliga och oförklarliga saker här. Så berättar en man hur han och hans fru en kväll sitter och tittar på tv när de hör ljudet av springande fötter från övervåningen där barnens sovrum är beläget. Med en suck beger sig mamman upp för att säga till dem att gå och lägga sig, men stannar häpet på tröskeln då hon finner dem bägge i djup sömn. Vid ett annat tillfälle håller de på att tapetsera om och river då ner de tjocka tapetlager som täcker de gamla väggarna, och om det nu beror på detta eller någonting annat, men kort därefter börjar de känna lukten av cigarrer trots att ingen av dem röker. Cigarrlukten återkommer vid ett flertal tillfällen och i vitt skilda delar av huset, men dess upphovsman visar sig aldrig, vilket när man betänker att det är långtifrån säkert att han tillhör de levandes skara kanske är lika bra.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


2 kommentarer

Lars Fredriksson · 8 januari, 2018 kl. 06:22

Mycket intressant historik . Finns det inte mer att berätta ?

    Petter Inedahl · 11 januari, 2018 kl. 06:33

    Det finns det säkerligen, Lars. Texten i det här kapitlet ur boken Spöklikt bygger dels på egna efterforskningar, dels på en intervju jag för ett par år sedan gjorde med dåvarande ägaren, och som publicerades i numera avsomnade lokaltidningen Magasin Bålsta.

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *