Skämtarens död

Öran.

Öran.

Om vad som väntar efter döden vet vi egentligen inte mycket, och det övernaturliga är därför ett tacksamt ämne för skämt. Ibland fastnar dock skrattet i halsen.

Mitt i Hanveden, precis på gränsen mellan Haninge och Huddinge ligger skogssjön Öran eller Örasjön som den ibland även kallas. Runt dess mörka vatten står barrskogen tät, och den som kommer från Jordbrohållet passerar myrmarken på sviktande spänger. I skymningen kan man höra storlommens spöklika tjut blandas med ljudet av vinden som sliter i grenarna. Trots kolonilotter och sommarstugor är det en avsides liggande sjö som i varje fall förr hade rykte om sig att vara ett av Haninges bättre kräftvatten.

Den hemlighetsfulla skogssjön Öran ligger precis på gränsen mellan Huddinge och Haninge.

Den hemlighetsfulla skogssjön Öran ligger precis på gränsen mellan Huddinge och Haninge.

Det går dock betydligt fler rykten än så om den säregna sjön, och de är inte alla av lika inbjudande karaktär. Det sägs nämligen att man mörka kvällar kan se hur egendomliga vindkårar drar över det annars stilla vattnet, och vandrare på Sörmlandsleden, vilken passerar tätt förbi Örans strand, har berättat hur de tyckt sig höra rop på hjälp. Underliga, gurglande rop liksom kom de nerifrån djupet eller från ett par lungor redan fyllda av vatten. De uppskärrande ropen har alltid följts av en oförklarlig och stigande känsla av olust, och även av naturen hjälpsamma människor har hellre gått därifrån än försökt ta reda på dess ursprung. Enligt lokal tradition är det vålnaden av löjtnant Lodin som hemsöker sjön, en man vars drift med det övernaturliga tog en ände med förskräckelse.

Örasjön

Är det vålnaden av löjtnant Lodin som nattetid hemsöker Öran?

Lodin sägs ha deltagit i både finska och tyska krigen under början av 1800-talet, och var en man som om han sågs med viss vördnad och kanske även rädsla för sina soldatbragders skull dock snart kom att hjärtligen avskys av bönder och torpare i trakten. Han var en enstöring som älskade skogspromenader och avlägsna skärgårdsöar lika mycket som han älskade att driva med sina grannar, och otaliga är de historier som berättas om hans bedrifter. Att avrättningsplatsen vid Prästmalmen sades vara hemsökt tog han snart reda på, och en natt svärtar han ner sitt ansikte och fäster ett par kohorn vid huvudet, och ställer sig sedan att vänta på sitt offer. Det dröjer heller inte länge innan en bondkärra lunkar förbi med en kusk som kastar ängsliga blickar ut i mörkret. Lodin hoppar upp bakpå vagnen, och behöver inte mer än visa sig för att bonden med ett tjut av fasa ska piska på den stackars hästen allt vad han orkar för att komma ifrån det farliga grannskapet och sin skräckinjagande passagerare.

Sörmlandsleden passerar tätt förbi stranden på Öran.

Sörmlandsleden passerar tätt förbi stranden på Öran.

Ett annat av Lodins skämt, vilket även det bedrevs i mörkret vid avrättningsplatsen, var att sätta eld på böndernas hölass innan han visade sig i sin djävulsmundering för att sedan skratta gott åt den vettskrämde bonden som försökte köra ifrån elden vilken av luftdraget endast ökade i styrka. Det var antagligen rena turen att någon, människa eller djur, inte skadades vid de handfasta upptåg Lodin naturligtvis inte kunde låta bli att berätta om dagen efter. Han praktiserade ett flertal olika skämt av samma natur, och det var troligen endast hans rykte som krigare som räddade honom undan repressalier.

Friluftsstugan. Här låg kring sekelskiftet 1800 ett torp.

Friluftsstugan. Här låg kring sekelskiftet 1800 ett torp.

Vintern 1819 försvann löjtnant Lodin spårlöst, och inte förrän våren därpå hittades hans lik flytande i Öran, ett lik som var i sådant skick att det endast var genom kläderna det kunde identifieras. Lodin hade helt enkelt gått genom isen en sen kväll, och ingen hade hört hans förtvivlade rop på hjälp. Detta enligt den officiella versionen, men det sades att sanningen var betydligt grymmare. Kring sekelskiftet 1800 fanns ett flertal torp runt Öran, bland annat ett där friluftsgården ligger idag, och de boende här hade mycket väl hört den drunknandes förtvivlade rop, men istället för att hjälpa honom samlats på stranden inom synhåll för den desperate Lodin för att tillsammans se honom dö. Kanske är det därför han inte har frid?

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *