Skärgårdsskuggor

Skomakarstugan

Skomakarstugan

Bland leende vikar och solvarma klippor lurar minnena från dem som dött. Även skärgården har sina skuggor.

Strax innan man når Yxlan från landsidan dyker det första verkliga hindret upp i bilistens väg. Vid kajkanten slutar asfaltsbeläggningen tvärt, och hade det inte varit för färjan hade resan varit slut. Ända hit, till det lilla samhället Furusund, når broar och utbyggda vägbankar, en bra bit ut i skärgården via Solö, Idö och Svartnö, och kanske är det förklaringen till att Furusund ännu är ett levande skärgårdssamhälle. Bebyggelsen är riklig och blandad, med stark tonvikt på tiden kring förra sekelskiftet. Många av husen är förvånande stora, reliker från badortstiden då hotell och pensionat kantade var och varannan gata, och snickarglädjen står högt i tak än idag. Terrängen är bergig och skogig. Klipporna tittar fram som skalliga hjässor mellan hustaken och lövverket, då och då med stugor klängande likt arkitektonisk murgröna längs höjderna. Furusundsön hette ursprungligen Halsö, och här har varit bebyggt sedan urminnes tider. En ristning i berget berättar att unionskungen Kristian I, som skulle få tänderna bortskjutna i slaget vid Brunkeberg ett knappt årtionde senare, seglat härifrån 1463 för att stärka sitt militära grepp om de viktiga slotten i Åbo och Viborg. Blodssommaren 1719 gick färden i motsatt riktning när Apraxins soldater brände Furusund och alla öar däromkring. Karaktäristiskt nog var en av de första byggnader som återuppfördes efter förödelsen en krog.

Dödskallekvarnen där de avrättades huvud en gång förvarades.

Dödskallekvarnen där de avrättades huvud en gång förvarades.

Dagens Furusund bevarar förvånande många spår efter det förgångna bland sommarstugor och bryggor, och en hel del av dem viskar om död och mörka makter. Högt över Ålandsviken och kung Kristians kompassros reser sig den väderkvarn som nästan blivit synonym med Furusund. Den sägs ha byggts redan 1722, i varje fall är det årtalet som står på vindflöjeln, och var under slutet av 1800-talet plats för ett av landets mest makabra museer, juveleraren Hammers dödskallemuseum där avrättade brottslingars kranier och gipsavgjutningar stod i rader längs väggarna. De groteska relikerna lämnades vind för våg efter Hammers död och många slogs sönder innan en barmhärtig privatperson samlade ihop resterna och sänkte dem i den idag starkt igenvassade sjön Maren. Inte helt förvånande sägs både kvarnen och Marens stränder hemsökas av de avrättades svarta själar vilka lär kunna ses som skuggor strykande kring knutarna. Under parkeringen intill värdshuset ligger de omärkta gravarna av några de tusentals soldater som dog av sjukdomar innan de ens sett skymten av en fiende under finska kriget 1808-09, de påträffades av en slump 1959 när man vid grävningar plötsligt fick upp skelett med multnade uniformsrester, bland annat tygbitar, bronsknappar och mynt från Gustav IV Adolfs dagar. Intill ligger också den så kallade Kejsarbryggan, en gång byggd av virke från Keyserska huset i Stockholm, ett hus ökänt för sina spökerier.

Kejsarbryggan, ursprungligen byggd av timmer från Keyserska huset i Stockholm, ett ökänt spökhus.

Kejsarbryggan, ursprungligen byggd av timmer från Keyserska huset i Stockholm, ett ökänt spökhus.

Furusunds mörka sidor sägs dock vara påtagligare än så. En man som tillbringat flera somrar här berättar om en plats där det övernaturliga är minst lika nära som fiskmåsar och vågskvalp. Han bor på Förängsvägen 7, ett lågt gammaldags trähus som ibland går under namnet Skomakarstugan. Nätterna är fyllda av mardrömmar, och de tysta timmarna innan gryningen av en oförklarlig känsla av beklämning. Flera gånger försvinner vardagsföremål mystiskt för att senare återfinnas på oväntade ställen, och förnimmelsen av att någon annan befinner sig i rummet är så stark att han gång på gång vänder sig om, naturligtvis utan att finna någon där. Vid ett tillfälle är han på väg hem i sällskap av en granne när de ser hur flaggan vid dennes hus hissats ner på halv stång liksom förebådande död, och de hoppar bägge ofrivilligt till när en kråka kraxar över deras huvuden. Trots att sommarnatten är ljus och varm börjar de frysa och skiljs efter några hastiga ord. I halvdunklet hemma, han går direkt i säng och tänder därför inte någon lampa, ser han till sin fasa hur handduken på en krok på väggen antar formen av ett ansikte liksom om någon befunnit sig tätt bakom den. En annan gång vaknar han vid tvåtiden på natten av en märklig ton i luften. Närvaron av någon främmande känns starkare än någonsin och han går ut i rummet intill, men stannar på tröskeln när han ser tre sorgklädda damer sitta i soffan. De säger ingenting, ser endast på honom med outgrundliga blickar innan de upplöses i tomma intet. Några nätter därpå hör han ett skrapande ljud från fönstret, och när han ser dit finner han sig ansikte mot ansikte med en grinande dödskalle, vars otäcka uppenbarelse skulle förfölja honom hela dagen och återkomma vid minst ett tillfälle.

Isola Bella, där en fru Lagerheim sägs spöka.

Isola Bella, där en fru Lagerheim sägs spöka.

Spöksynerna är så många och otrevliga att han till sist, efter flera år i samma stuga, bestämmer sig för att byta sommarbostad, och hyr då den betydligt större villan Isola Bella ute på Karantänsholmen där karantänstationen legat under koleraepidemiernas dagar. Huset ligger nästan helt omgivet av vatten, men också betydligt ensligare än Förängsvägen 7, och det dröjer inte heller länge innan de forna hemsökelserna kommer åter med full kraft. En natt vaknar han av ett rop. Rummet är tomt så när som på honom själv, men närvaron av någon annan högst påtaglig. Av okänd anledning får han intrycket av att den osynliga är en kvinna som har ont, och tycker sig dessutom känna en stark och oförklarlig doft av rökelse. När han tittar bort mot spegeln som hänger på väggen mitt emot ser han hur den börjar röra på sig till synes helt av sig själv. Först tror han att något vinddrag orsakat fenomenet, men det skulle i så fall varit en märkligt kraftig vind som fått det tunga spegelglaset att svänga, en vind som dessutom bytt riktning hela tiden och till på köpet bara blåst på ena sidan av det helt slutna rummet. Några nätter senare vaknar han av att sovrummet blivit kallt som is. Även nu känner han doftfenomen, men istället för rökelse är det en betydligt obehagligare lukt som når hans näsa, en stank av lik och ruttet kött, och i fönstret ser han vad han beskriver som en kropp full av blånader och med bröstet och underlivet uppskuret. Han har nu fått nog och den här sommaren blir också hans sista i Furusund. Vem som hemsöker stugan på Förängsvägen 7 är obekant, men enligt lokal tradition är det en fru Lagerheim som sägs spöka i Isola Bella. Vem hon varit i livstiden och hur hon dött förtäljer inte berättelsen, men hon sägs ses som en svart skugga om dagen och en vit dimma nattetid, skymtande bakom de mörka fönsterrutorna, och lär vid ett tillfälle ha setts av fem personer samtidigt. Även andra lär ha haft obehagliga upplevelser i Furusund. Så berättas om hur en man ser en osynlig hand ta tag i hans långrevskrokar som hänger på väggen, och dra ihop dem till ett nystan, och vid ett annat tillfälle kastas stenar på vägen utanför hans hus utan att någon upphovsman går att finna.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *