Skepnaden i skogen

Arholma båk.

Arholma båk.

Det är lätt att inbilla sig att man är förföljd när man ensam går genom skogen på natten. Obehaget är dock ingenting mot känslan man får när man upptäcker att det inte är någon inbillning.

På yttersidan av Norrfjärden ligger Arholma, den sista av skärgårdens stora öar innan öppna havet. Här finns än idag ett levande samhälle, även om det inte lever riktigt lika mycket under vintern som den turisttäta sommaren, och landskapet bevarar fortfarande sin karaktäristiska blandning av fiske- och jordbruksbygd. Mitten av ön domineras av öppna ängar, vid Österhamnen ligger båthus och bryggor, och på det höga Båkberget står den gamla båk som blivit synonym med Arholma.

Hamnen på Arholmas västsida. Båkberget till vänster, och Kasholmen till höger.

Hamnen på Arholmas västsida. Båkberget till vänster, och Kasholmen till höger.

Den byggdes 1768 som ett sjömärke för fartygen på inomskärsleden, och stenen kommer från det av ryssarna 1719 brända Lidö slott. Båken har aldrig haft fyrljus, men var under äldre tid hem åt lotsarna, vilka här hade en högt uppsatt plats att hålla ett vakande öga på sjöfarten. Här har också funnits optisk telegraf, vilken under det olyckliga finska kriget 1808-09 på några minuter kunde föra ett meddelande från Åland till Stockholm, en ingenjörsbedrift som inte hjälpte stort. Idag har både lots och militär flyttat ut, men det sägs att det finns en invånare som inte är lika lätt att bli av med. Den har setts av ett flertal personer under åren, och brukar ta skepnaden av stor svart katt. Mörka nätter lär man kunna se dess ilsket hotfulla ögon glimma i skuggorna runt båken, och en man som råkat ut för den berättar hur den dykt upp ur tomma intet för att efter några språng promenera rätt uppför den lodräta och nära tjugo meter höga väggen varefter den rundar den utskjutande kanten och försvinner upp på taket på ett sätt som borde vara fysiskt omöjligt. Enligt legenden har spökkatten följt med från Lidö slott, men varför den inte kan slita sig från de gamla murarna är dock höljt i dunkel.

Dimma över Arholma. Båken syns till vänster ovanför trädtopparna.

Dimma över Arholma. Båken syns till vänster ovanför trädtopparna.

Norra delen av Arholma skiljer sig markant från det leende jordbrukslandskapet nere vid båken. Här är skogen tät och vägarna få. I nordost ligger det hemlighetsfulla Trollträsket, och människoboningarna befinner sig långt från varandra. Bland Storskogens grenar lär det finnas en skepnad av helt annan kaliber än den relativt harmlösa spökkatten vid båken, och en lika märklig som skräckinjagande sådan. En man som vuxit upp här har berättat hur han en gång gett sig iväg tillsammans med några andra för att plocka blåbär, och hur han haft svårt att slita sig från överflödet på marken. En efter en beger sig de övriga hemåt när skuggorna börjar bli långa, och till sist är han ensam kvar, en sak som dock inte bekymrar honom nämnvärt då han hittar väl även på denna del av ön. När det blivit så skumt att han får svårt att se bären ger han upp, och travar iväg med sin hink längs den smala stigen. Det är märkligt tyst inne i skogen, och han bemäktigas efter ett tag av känslan av att vara iakttagen, en känsla som visar sig svår att skaka av.

Mellan blåbärsrisen på norra Arholma. Vad är det som följer de som nattetid vandrar här?

Mellan blåbärsrisen på norra Arholma. Vad är det som följer de som nattetid vandrar här?

Arg på sig själv för sin nervositet vänder han sig om för att bevisa att han har fel när han till sin förvåning blir varse en underlig blek skepnad en bit bort på stigen. Den är gråvit till färgen, och liknar något klumpigt djur. Han beskriver dess gång som en häst som drar ett tungt lass, men vetskapen om att det inte finns några större djur på den här delen av ön fyller honom med olust, och han ökar på stegen för att komma ifrån den skrämmande varelsen. Då och då vänder han sig om, och varje gång ser han samma syn, med den oformliga bleka skepnaden hela tiden ett stycke närmre. Efter en stund går det upp för honom att han snart kommer att bli upphunnen, och han blir nu rädd på allvar och börjar springa. När han kastar en blick över axeln ser han till sin fasa att skepnaden ökat farten den med, och hela tiden knappar in på avståndet. I panik hoppar han över en gärdsgårdsgrind, han ger sig inte ens tid att öppna den, och saktar inte farten trots att han nu kommit ut i öppnare terräng. Han börjar bli andfådd, och vänder sig ängsligt om, osäker på hur länge han ska orka. Den monstruösa skepnaden är försvunnen lika oförmodat som den dykt upp, och han stannar och försöker genomtränga det tilltagande mörkret med blicken, men utan att få syn på sin otäcka följeslagare. När den akuta skräcken gått över kommer istället misstänksamheten, och han skyndar hem för att försöka få tag i den som eventuellt drivit med honom, men alla de andra är sedan länge hemma, och har till och med så smått börjat tala om att ge sig iväg och söka efter honom då han dröjt. Vad det var som förföljt honom i skogen fick han aldrig veta, men han lär inte vara den enda som mött den fasansfulla skepnaden i Storskogen på norra Arholma. Även om han sa sig tycka det hela varit spännande dröjde det länge innan han överhuvudtaget vistades utomhus sedan mörkret fallit.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *