Skepnaden på logen

Vallstanäs herrgård.

Vallstanäs.

Om natten går de levande till sömns. Det är då de döda härskar ostört.

På gränsen mellan Upplands Väsby och Sigtuna ligger fågelsjön Fysingen som ett blött avbrott i det platta landskapet. På dess östra sida är trakten ännu relativt lantlig, medan den västra exploaterats hårt. Järnvägsspår, motorvägar och stadigt växande industriområden har trasat sönder den gamla jordbruksbygden, och enda området som ännu ger en fläkt av forna dagar är trakten kring Vallstanäs herrgård, vackert belägen vid ekbackarna intill Fysingens strand.

Ett ensamt lusthus i den igenvuxna herrgårdsparken vid Vallstanäs. Kanske var det här andeframkallningarna bedrevs.

Ett ensamt lusthus i den igenvuxna herrgårdsparken vid Vallstanäs. I bakgrunden skymtar Fysingen.

Under de stämningsfulla alléerna slingrar grusvägar, och Verkaåns gula näckrosor ligger orörliga i det knappt märkbart rinnande vattnet. I hagarna går hästar, motorvägens brus försvinner i de höga lindarnas kronor. Vallstanäs sover ingen törnrosasömn även om några av dess utbyggnader börjar bära spår av tidens tand och parken krympt ihop till ett minimum i herrgårdens omedelbara närhet. Dess anor går bakåt till en grå forntid, men herrgården började inte byggas förrän Barbro Axelsdotter Bielke 1618 ärvde vad som då var Vallsta by vars järnåldersgravfält fanns kvar ända tills det i slutet av 1990-talet schaktades bort för bygget av Arlandabanan. I början av 1700-talet lät dåvarande ägaren Johan Sparre flytta Vallstanäs till sin nuvarande plats nere vid Fysingens strand, då en halvö. Under årens gång har herrgården bytt ägare ett otal gånger, och bland de mer spektakulära märks greve Mauritz Klingspor, fältmarskalken vars feghet och inkompetens ledde till att Sverige delades på mitten vid det hårda fredsslutet i Fredrikshamn 1809.

De stora ladugårdarna och stallen på Vallstanäs. Vad händer här nattetid?

De stora ladugårdarna och stallen på Vallstanäs. Vad händer här nattetid?

Vallstanäs storhetstid infaller när Johan von Schinkel, vars far köpt gården av Klingspor, 1807 ärver den, och här samlas under ett drygt årtionde stora delar av den dåtida societeten, även hovet från närbelägna Rosersberg. De ljumma sommarkvällarna bildar bakgrund till otaliga middagar, roddturer, biljardpartier och teaterföreställningar i den ännu delvis bevarade empirbyggnad som senare mer prosaiska tider degraderade till iskällare. Allt var dock inte glada lekar, utan tidens nöjen innefattade även sådant som andeskådning, djävulsdyrkan och försök att frammana döda, verksamheter som kanske skulle kunna förklara senare händelser. 1843 byggs både manbyggnad och flyglar på med en våning och får då det utseende de bevarat än idag. Vallstanäs är privatbostad och, än så länge, fungerande jordbruk, och dess stora röda ekonomibyggnader, vars äldsta delar har över tvåhundra år på nacken, är väl synliga från E4:an. Det sägs dock att allt inte är glittrande vatten och soliga sommarängar kring den gamla herrgården, och en man som arbetat här berättar om smygande skräck och dunkelt hotfulla väsen.

Vallstanäs lador. De omtalade broarna gick upp till övervåningarnas dubbeldörrar som ännu kan ses på fasadens kortsidor.

Vallstanäs lador. De omtalade broarna gick upp till övervåningarnas dubbeldörrar som ännu kan ses på fasadens kortsidor.

Redan innan han börjar sin anställning får han förstulna vinkar om att ladugården inte är en plats man borde besöka nattetid, men veckorna går utan några anmärkningsvärda upplevelser, och han glömmer snart de halvkvädna visor han tidigare hört, tills en kväll när han kommer hem senare än vanligt. Det är mörk sensommarnatt, och han promenerar längs den ensliga och oupplysta vägen. Till vänster tornar de väldiga ladugårdsbyggnaderna upp sig likt svarta urtidsdjur. Gruset knastrar under fötterna, och genom den vindstilla natten hör han ett dovt bullrande ljud han mycket väl känner igen, det av en skottkärra som körs uppför en av broarna till logen. Förvånad stannar han, och bestämmer efter kort tvekan att se efter vem det är som arbetar så här dags, till på köpet i mörker. När han inte får svar på sina rop kliver han upp på närmsta bron, där plankornas muller och skottkärrans gnisslande hjul klart kan höras, men till hans konsternation upphör ljudet i samma sekund. Fundersam går han fram till de stora dubbelportarna, men de är låsta och reglade och av skottkärror syns inte ett spår. Atmosfären är tjock och hotfull som om någonting okänt illasinnat legat på lur, och skräcken tar allt fastare grepp om honom. När han hör hur plankorna knakar alldeles intill honom utan att någon finns där flyr han. Dagen därpå berättar han för arbetskamraterna om sin otrevliga upplevelse, och det visar sig snabbt att han inte är ensam om att ha hört oförklarliga nattliga ljud från ladugården. Flera har dessutom sett svarta skepnader stryka omkring mellan spiltor och bås, följda av tunga fotsteg där varken människa eller djur befunnit sig. Under de år han arbetar på Vallstanäs hinner han uppleva de otäcka fenomenen åtskilliga gånger. Skepnader, fotsteg, ljud som om någon mockade, ryktade eller sopade, helt normala saker i en ladugård om det inte varit för att han var den enda människan där och djuren själva knappast kunnat åstadkomma dem.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *