Skräckens ö

Sundby

Sundby gård på Ornö.

Stockholms skärgård består av två radikalt olika världar. En sommarvärld med sol, bad och turister, medan återstoden av året domineras av mörker, tystnad och den handgripliga närvaron av de döda.

Mellan Jungfrufjärden och Mysingen ligger Ornö, en av skärgårdens största öar. Nära en och en halv mil lång och en dryg halvmil bred är den en sista utpost innan Fjärdlång och öppna havet. Här har bott människor sedan urminnes tider, och dagens ornöbor, likt de flesta andra skärgårdsbor, för en ständig kamp för att kunna fortsätta leva i denna avfolkningsbygd. Under några sommarveckor är turistinvasionen stor, medan återstoden av året domineras av öde bryggor och en tystnad som endast bryts av stormarnas tjut.

Vinternatt på Ornö. Kallt, tyst och skrämmande.

Vintersky över Ornö. Kallt, tyst och skrämmande.

Största delen av Ornö är täckt av skogar, om vilka det sägs att man kan vandra en hel dag utan att möta annat än älgar och harar. Mellan de täta stammarna slingrar landsvägarna, och här och där möter skenet från en gård, vilket snarare förstärker intrycket av ödslighet. Ornö har en dramatisk historia, där rysshärjningarna 1719 ännu kastar sin mörka skugga över en bygd vars befolkning fick mord och död att lägga till sin redan tidigare slitsamma vardag. En av alla de gårdar som brändes den där ödesdigra sommaren var 1600-talsherrgården Sundby vars ruiner ännu kan beskådas på en klippa vid sjön Maren. Strax norr om samma sjö ligger den vackra karolinska huvudbyggnaden på det nya Sundby som 1720 började uppföras. Märkligt nog har det fått behålla sitt ålderdomliga yttre genom århundradena, och uppenbarar sig än idag precis som det gjorde under det tidiga 1700-talet.

Sundby gård.

Sundby gård.

På Sundby händer det märkliga saker sägs det. En före detta anställd vid gården har berättat om hur de en höstkväll arbetat med att bära upp äppeltunnor på vinden, och att hon då känt sig iakttagen, liksom någon legat på lur där uppe i skuggorna. Obehaget blev inte mindre då tunnorna av en osynlig kraft kastades ner för trapporna, och så när hade krossat dem som just trott sitt arbete vara färdigt. Det var med viss tvekan man åter bar upp tunnorna, och med stigande fasa man såg dem kastas ner igen med förnyat våldsam kraft. Efter den incidenten vägrade samtliga anställda gå upp på vinden, och resultatet blev att äpplena från den dagen kom att förvaras på annan plats. Väsendet däruppe hade markerat sitt revir, men sägs inte besvära någon som inte inkräktar på det.

Rosirska gravkoret på Ornö gamla kyrkogård.

Rosirska gravkoret på Ornö gamla kyrkogård.

I ett av bottenvåningens fönster lär man då och då när ljuset är det rätta kunna se ansiktet av en kvinna med vitpudrat hår och spetsmössa. Hon stirrar ut över gårdsplanen med vemodig blick innan hon sakta tynar bort. Enligt sägnen ska detta vara den olyckliga Hedvig Taube som om somrarna bott här. Sexton år gammal såldes hon 1730 som älskarinna åt den då 54-årige Fredrik I för att betala sin fars stora skulder. Hon återvände aldrig till sin barndoms Sundby, men sägs ofta varit här i tankarna innan hon dog endast 30 år gammal, som det sägs: förgiftad.

Vägen vid Lervassa. Till vänster den gamla kyrkogården.

Vägen vid Lervassa. Till vänster den gamla kyrkogården.

Vid skolan ett par kilometer norr om Sundby ligger vid en gräsmatta omgärdad av en kätting någonting som ser ut som ett miniatyrkapell. Det är det Rosirska gravkoret, allt som återstår av Ornö gamla kyrka, som var den enda byggnad på ön som skonades av ryssarna, men istället brann upp 1881. När kyrkan flyttades efter branden blev dock de döda kvar. Trots att gravarna endast ligger några meter från skolans lekplats är det inga barnspår som bryter snötäcket här. En ornöbo som en kall vinternatt passerar platsen berättar hur han hört viskande röster i nordanvinden. Hur dimliknande skepnader stigit ur marken både på den gamla kyrkogården och på gärdet på andra sidan vägen, och hur rösterna förbytts i hotfullt glädjelösa skratt. Han bestämmer sig för att vad som sker är inbillning, och skyndar på sina steg. Rädd på allvar blir han först när dimfigurerna tar fastare form, en form som visar obehaglig likhet med ruttnande människokroppar. De klättrar upp på vägen och riktar sina tomma ögonhålor mot honom. När vinden upprepade gånger ropar ”Ta fatt honom”, springer han utan att våga stanna förrän efter åtskilliga hundra meter. Han svär efteråt att han kände beniga fingrar famla i hans rygg, och han gick aldrig mer förbi gamla kyrkogården efter mörkrets inbrott.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *