Skriket

Fiholm

Fiholm

I det tomma och övergivna stallet syns onaturliga svävande ljus, och ibland hörs skrik ingen levande kunnat ge upphov till.

Sörfjärden skär in i landet mellan Strängnäs och Eskilstuna, och på dess västra sida, någon kilometer söder om Björsundsbron, ligger ett par skogsklädda höjder intill den annars öppna strandkanten. En brygga sticker ut bland vassruggarna, och mellan träden anar bebyggelsens röda tegeltak. Dolt från sjösidan av tät vegetation ligger vad som skulle blivit Fiholms slott, ett bygge som kom av sig för över trehundrafemtio år sedan.

Fiholms norra flygel står idag obebodd, och de forna salarna fulla av bråte.

Fiholms norra flygel står idag obebodd, och de forna salarna fulla av bråte.

Ursprungligen var det med båt, idag oftast från landsidan man nalkas Fiholm, och de tre mäktiga alléerna knycker sig fram genom åkrarna i tvära kilometerlånga slängar för att till sist mötas utanför den låga stenmur som omger borggården. I skydd av det höga vårdträdet sträcker de bägge olikfärgade senrenässansflyglarna ut sig mot den stora grop som än idag markerar platsen för den aldrig uppförda huvudbyggnaden. Fiholm är vackert, och samtidigt en smula vemodigt. Putsen flagnar från fasaderna, skorstenarna ser ut att behöva akutvård, och hela norra flygeln gör intryck av avstjälpningsplats där rummen bakom trasiga fönster belamrats med gammalt bråte och vad som förefaller vara restlager från någon kemisk-teknisk fabrik. Hela platsen andas förgänglighet såväl som förgångenhet.

Södra flygeln byggdes en meter bredare än den norra, och har därför alltid räknats som huvudbyggnad i det stympade gårdskomplexet.

Södra flygeln byggdes en meter bredare än den norra, och har därför alltid räknats som huvudbyggnad i det stympade gårdskomplexet. Bakom träden till vänster skulle den verkliga manbyggnaden ha legat.

Det äldsta Fiholm låg närmre vattnet, ett par hundra meter norr om det nuvarande. Hur det sett ut är det inte längre någon som vet, men under den förutvarande trädgårdsmästarbostaden finns delar av de mäktiga källarvalven bevarade. Dess historia går att följa i varje fall till 1300-talet, och gården tillhörde en gång Eskilstuna kloster innan den 1562 sent omsider befinner sig i händerna på Gabriel Kristersson Oxenstierna. Här sägs ha varit centrum för konspirationerna mot Karl IX, och den 8 mars 1605 gör kungens soldater husrannsakan där man hittar en kista full av hemliga och förrädiska handlingar vilka var mycket nära att kosta den blivande rikskanslern Axel Oxenstiernas mamma, Barbro Bielke, huvudet. 1640 påbörjar hennes son bygget av en ny sätesgård, ett ståtligt slott med fyra flyglar, och strax därefter rivs det gamla huset. Kanske var det besvären med landets styrelse som gjorde att slottsbygget hamnade utanför rikskanslerns blick, för något mer än två flyglar blev det aldrig trots att mängder av byggnadsmaterial lagts upp, material som istället sägs ha kommit till användning i Jäders kyrka. En kuriositet är att södra flygeln på Fiholm är en dryg meter bredare än den norra, och därför alltid varit huvudbyggnad i det stympade gårdskomplexet.

Fiholms gamla stall där otäcka saker lär ske nattetid.

Fiholms gamla stall där otäcka saker lär ske nattetid.

En lokal sägen berättar om Fiholm att Axel Oxenstierna skulle murat in sin dotter levande i källarvalven därför att hon förälskat sig i en bonddräng, och skrönan har sitt ursprung i den gamla och förr mycket populära folkvisan om jungfru Margareta, en tårdrypande historia om en slottsherre som spärrar in sin dotter av just sådan anledning. Att Fiholm skulle vara fritt från gengångare är å andra sidan ett antagande som jävats av åtskilliga personer. Människor som bott i trädgårdsmästarbostaden på platsen för det ursprungliga slottet har berättat om smygande svarta skepnader i den gamla parken och nere mot sjön och om en snyftande kvinnoröst som hörs under de tunga källarvalven. En före detta anställd omtalar hur han vid ett flertal tillfällen sett underliga och oförklarliga ljussken sväva fram längs mittgången i stallet, och hur de flyttat sig, inte gungande och svängande som lampor hållna av människor, utan glidande helt jämnt genom luften på ett skrämmande onaturligt sätt. Även sedan hästarna försvunnit lär otrevliga saker hända i Fiholms gamla stall. En man bosatt i närheten berättar om den otäcka stämning som nattetid omger platsen, och hur han och en bekant en sen kväll promenerar förbi då ett genomträngande och blodisande skrik ljuder inifrån den tomma stallbyggnaden, ett skrik han beskriver som varken mänskligt eller djuriskt, utan fasansfullt dött. Kanske var det därför den kaféverksamhet man ett tag försökte driva här kom av sig redan efter första säsongen?

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *