Skrivkammaren

Skoklosters slott

Ett rum på ett slott fyllt med minnen och museiföremål. Ett rum fyllt med betydligt mer än så om man får tro dem som besökt det på natten.

Uppfluget på en kulle ovanför Skofjärden ligger Skokloster, ett av landets mest kända slott alla kategorier. Den högresta vita byggnaden med sina karaktäristiska åttakantiga hörntorn lockar turister i tusental, både sjöledes och landledes, och dess samlingar av möbler, husgeråd och vapen är unik i sitt slag, inte bara i Sverige. Om det är liv och rörelse kring det imponerande huset under sommarhalvåret är det desto mer stilla den övriga tiden. På hösten står alléerna tomma, parken kall och våt, och de gula löven dämpar stegen likt en filt över gångar och gräsmattor. Vinden prasslar i vassen och ruskar kastanjerna i marken med knäppar och dunsar det tar åtskillig tid att identifiera. Kråkor kalasar på äppelträdgårdens ruttnande fallfrukt.

De stympade resterna av gamla slottet. I bakgrunden Mälaren.

Slottet ligger i gamla omgivningar. Knappt någon del av Uppland är så full av runstenar och ättehögar som Skobolandet, den halvö på vilken Skokloster ligger, en uråldrig fläkt mitt i vardagen där de pekar med fantasieggande stenfingrar intill vägrenen. Som namnet låter antyda bodde här en gång cisterciensernunnor, och det stora klostret ägde mark vida omkring. Dess brokiga byggnadskomplex stod kvar långt sedan reformationen gjort slut på klosterlivet, och det forna refektoriet, nunnornas matsal som av mer världsliga härskare förvandlats till stall, revs så sent som 1890. Idag minner två kyrkor om klostertiden, Skoklosters välkända tegelkyrka intill slottet, och den nästan helt bortglömda föregångaren Flasta, vars gråstensruiner hittas i en snårig skogsbacke någon kilometer därifrån.

Skoklosters slottspark. I förgrunden minnesstenen över Magnus Brahe, slottets forna ägare.

Skoklosters första slott byggdes av det gamla kanikehuset som av Johan III gjordes om till en mer kungligt anpassad byggnad. Huset fick med tiden en märklig T-formad plan, och dess stympade rester finns kvar än idag i skuggan av det nya slott fältherren Carl Gustaf Wrangel började uppföra 1655. Wrangel var en märklig man, en gång i tiden den fruktade fältherren från bland annat sjöslaget vid Femern, en av svenska flottans största segrar någonsin, lär han med åren blivit både fet, dryg och oduglig och fiaskot vid Fehrbellin 1675 kom att leda till en hel räcka nya krig. Enligt tysk folksägen föll Wrangel härefter i onåd hos kung Karl XI så till den milda grad att han en natt på det lilla slottet Spyker i dåvarande svenska Pommern fick besök av en domare och en bödel som raskt gjorde processen kort med den före detta hjälten. Idag vilar han i det Wrangelska gravkoret i Skoklosters kyrka, möjligen med huvudet mellan benen. På Skokloster bodde också greve Erik Brahe som var en av dem som fick ta skulden för drottning Lovisa Ulrikas misslyckade kuppförsök 1756, och han tillbringade sin sista natt i frihet här tillsammans med sin gråtande gravida hustru innan halshuggningen utanför Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Gröna sängkammaren, eller Greve Brahes skrivkammare, Skoklosters mest hemsökta rum.

Själva slottet är i statens ägo sedan 1967, och sedan dess har ingen bott här. Trots det har folk vid olika tillfällen övernattat på Skokloster, en sak de inte alltid uppskattat. Särskilt den så kallade Brahevåningen i slottets översta bostadsvåning lär vara allt annat än stilla om nätterna. Två museianställda tvingas genom sitt arbete en tid stanna kvar sent i Skoklosters slott, och hör vid flera tillfällen buller inifrån ett rum oftast känt under namnet Greve Brahes skrivkammare. Ljudet är tungt, dovt och hasande, men trots att de går för att se efter finner de ingenting ovanligt där. Tills en sen kväll när de har ett ärende just dit. Den ene av dem är på vippen att lägga handen på handtaget när de till sin häpnad får se hur det trycks ner, till synes helt av sig självt, och dörren därefter svänger upp. Ur den mörka dörröppningen kommer en kall fläkt som om någon hastigt gått förbi tätt intill dem, och de hör ett märkligt frasande eller prasslande de inte lyckas lokalisera. Handfallna står de och tittar in, men bestämmer efter en stund att ärendet kan vänta till dagen därpå. Händelsen upprepas aldrig, och efter det obehagliga mötet minskar också bullret från greve Brahes skrivkammare, men vid samtal med en av slottets tillsynsmän berättar denne hur han en natt varit på väg förbi samma rum när även han hört ljud därinifrån. I tron att någon gömt sig kvar efter stängningstid, kanske för att stjäla, rycker han upp dörren och låter ficklampan spela genom rummet som dock visar sig alldeles tomt. Några sekunder stirrar han misstroende omkring sig, och ska precis stänga igen när han ser hur ficklampans stråle blir allt kortare och smalare, som om mörkret tätnat så att den inte längre förmådde tränga igenom det, samtidigt som han övermannas av en fasa så intensiv och oresonlig att han vänder på klacken och springer därifrån. Till all lycka blir han inte förföljd. Vad det nu var som fanns inne i grevens skrivkammare verkar det stannat kvar där, men han gick aldrig mer in där utan sällskap, inte ens i dagsljus.

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *