Skrivkammaren

Skoklosters slott

Ett rum på ett slott fyllt med minnen och museiföremål. Ett rum fyllt med betydligt mer än så om man får tro dem som besökt det på natten.

Uppfluget på en kulle ovanför Skofjärden ligger Skokloster, ett av landets mest kända slott alla kategorier. Den högresta vita byggnaden med sina karaktäristiska åttakantiga hörntorn lockar turister i tusental, både sjöledes och landledes, och dess samlingar av möbler, husgeråd och vapen är unik i sitt slag, inte bara i Sverige. Om det är liv och rörelse kring det imponerande huset under sommarhalvåret är det desto mer stilla den övriga tiden. På hösten står alléerna tomma, parken kall och våt, och de gula löven dämpar stegen likt en filt över gångar och gräsmattor. Vinden prasslar i vassen och ruskar kastanjerna i marken med knäppar och dunsar det tar åtskillig tid att identifiera. Kråkor kalasar på äppelträdgårdens ruttnande fallfrukt.

De stympade resterna av gamla slottet, det så kallade stenhuset där en väktares hund fick korn på någonting osynligt. I bakgrunden Mälaren.

Slottet ligger i gamla omgivningar. Knappt någon del av Uppland är så full av runstenar och ättehögar som Skobolandet, den halvö på vilken Skokloster ligger, en uråldrig fläkt mitt i vardagen där de pekar med fantasieggande stenfingrar intill vägrenen. Som namnet låter antyda bodde här en gång cisterciensernunnor, och det stora klostret ägde mark vida omkring. Dess brokiga byggnadskomplex stod kvar långt sedan reformationen gjort slut på klosterlivet, och det forna refektoriet, nunnornas matsal som av mer världsliga härskare förvandlats till stall, revs så sent som 1890. Idag minner två kyrkor om klostertiden, Skoklosters välkända tegelkyrka intill slottet, och den nästan helt bortglömda föregångaren Flasta, vars gråstensruiner hittas i en snårig skogsbacke någon kilometer därifrån.

Skoklosters slottspark. I förgrunden minnesstenen över Magnus Brahe, slottets forna ägare.

Skoklosters första slott byggdes av det gamla kanikehuset som av Johan III gjordes om till en mer kungligt anpassad byggnad. Huset fick med tiden en märklig T-formad plan, och dess stympade rester finns kvar än idag i skuggan av det nya slott fältherren Carl Gustaf Wrangel började uppföra 1655. Wrangel var en märklig man, en gång i tiden den fruktade fältherren från bland annat sjöslaget vid Femern, en av svenska flottans största segrar någonsin, lär han med åren blivit både fet, dryg och oduglig och fiaskot vid Fehrbellin 1675 kom att leda till en hel räcka nya krig. Enligt tysk folksägen föll Wrangel härefter i onåd hos kung Karl XI så till den milda grad att han en natt på det lilla slottet Spyker i dåvarande svenska Pommern fick besök av en domare och en bödel som raskt gjorde processen kort med den före detta hjälten. Idag vilar han i det Wrangelska gravkoret i Skoklosters kyrka, möjligen med huvudet mellan benen. På Skokloster bodde också greve Erik Brahe som var en av dem som fick ta skulden för drottning Lovisa Ulrikas misslyckade kuppförsök 1756, och han tillbringade sin sista natt i frihet här tillsammans med sin gråtande gravida hustru innan halshuggningen utanför Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Gröna sängkammaren, eller Greve Brahes skrivkammare, Skoklosters mest hemsökta rum.

Själva slottet är i statens ägo sedan 1967, och sedan dess har ingen bott här. Trots det har folk vid olika tillfällen övernattat på Skokloster, en sak de inte alltid uppskattat. Särskilt den så kallade Brahesviten i slottets paradvåning lär vara allt annat än stilla nattetid. Två museianställda tvingas genom sitt arbete en tid stanna kvar sent i Skoklosters slott, och hör vid flera tillfällen buller inifrån ett rum oftast känt under namnet Gröna sängkammaren eller Greve Brahes skrivkammare. Ljudet är tungt, dovt och hasande, men trots att de går för att se efter finner de ingenting ovanligt där. Tills en sen kväll när de har ett ärende just dit. Den ene av dem är på vippen att lägga handen på handtaget när de till sin häpnad får se hur det trycks ner, till synes helt av sig självt, och dörren därefter svänger upp. Ur den mörka dörröppningen kommer en kall fläkt som om någon hastigt gått förbi tätt intill dem, och de hör ett märkligt frasande eller prasslande de inte lyckas lokalisera. Handfallna står de och tittar in, men bestämmer efter en stund att ärendet kan vänta till dagen därpå. Händelsen upprepas aldrig, och efter det obehagliga mötet minskar också bullret från greve Brahes skrivkammare, men vid samtal med en av slottets tillsynsmän berättar denne hur han en natt varit på väg förbi samma rum när även han hört ljud därinifrån. I tron att någon gömt sig kvar efter stängningstid, kanske för att stjäla, rycker han upp dörren och låter ficklampan spela genom rummet som dock visar sig alldeles tomt. Några sekunder stirrar han misstroende omkring sig, och ska precis stänga igen när han ser hur ficklampans stråle blir allt kortare och smalare, som om mörkret tätnat så att den inte längre förmådde tränga igenom det, samtidigt som han övermannas av en fasa så intensiv och oresonlig att han vänder på klacken och springer därifrån. Till all lycka blir han inte förföljd. Vad det nu var som fanns inne i grevens skrivkammare verkar det stannat kvar där, men han gick aldrig mer in där utan sällskap, inte ens i dagsljus. Också en av guiderna berättar om märkliga händelser, om hur hon drar för gardinerna i Wrangelvåningen efter att de sista besökarna lämnat huset, och plötsligt hör två röster inbegripna i samtal alldeles bakom hennes rygg som om de stått mitt på det tomma golvet. De höjs och sänks och blir ibland upphetsat ettriga för att sedan anta mer normal samtalston dock hela tiden så lågmält att hon aldrig uppfattar exakt vad det är de säger. Fenomenet återkommer vid flera tillfällen och alltid i samma våning. Det har inte minsta likhet med kollegornas röster som från bottenvåningen ekar via den stora trapphallen, och gåtan är än idag ouppklarad. En besökare på Skoklosters slott, en kvinna som menar sig kunna känna av sådana saker, berättar att huset är ljust och vänligt och att ingenting ont bor här. Hon går genom rummen för att stanna tvärt framför ingången till Brahevåningens Gröna sängkammare där hon vänder sig om med att ansiktsuttryck helt olikt det tidigare euforiska, och orden: ”Jag kanske hade fel ändå.”

Omgången i slottets bottenvåning där dörrar mystiskt hörs slå.

Även en av väktarna har märkliga saker att berätta. Han är ensam i slottet och sitter en höstkväll i vaktrummet när han hör en väldig smäll, ett tungt och hårt ljud som ekar över borggården och genom arkaderna liksom hade någon slängt igen en av de stora slottsportarna med enorm kraft, men hur han än letar kan han inte se att någon dörr eller port ändrat läge. Händelsen upprepas därefter gång på gång med ojämna mellanrum. Ibland flera gånger samma kväll, ibland först efter flera månader, och han resignerar till sist och slutar söka efter någon logisk förklaring. Vid ett annat tillfälle gör han sin rond genom den så kallade Kungssalen när han hör ett klapprande ljud och blir varse hur en av de tunga barockstolarna kring matbordet står och hoppar. Att alla de andra stolarna är stilla och att golvet är av sten så att inga vibrationer kan fortplanta sig via golvbrädorna och på så sätt, hur långsökt det än kan vara, åstadkomma fenomenet gör inte saken mindre mystisk. Någon förklaring på det skedda får han aldrig, men menar att det hela lämnat en obehaglig stämning i sitt spår. En annan vakt berättar hur hennes hund gång på gång markerat att någon befunnit sig där trots att rummet varit tomt, och det märkligaste av allt är att den inte markerat med skall som mot en främmande människa, utan stannat och tittat och viftat på svansen på ett sätt den annars bara gör med gamla bekanta. Detta kunde ske var som helst i slottet, men oftast i det så kallade stenhuset på andra sidan allén mot kyrkan. En hantverkare inblandad i det stora projekt med takrenovering som i etapper pågått under flera år i början av 2000-talet befinner sig en kväll ensam uppe på vinden sysselsatt med att ta loss takpannorna. För att hindra asbestdammet från en tidigare renovering att yra omkring har man skärmat av det hörn han befinner sig i, det utanför klocktornet, med plastskynken och han går i sina egna tankar när han drabbas av en känsla att vara iakttagen. Då han vänder sig om får han se en svart gestalt som klivit in innanför plastskynket och i tron att det är vakten som går sin rond hälsar han men får inget svar. För ett ögonblick tar han blicken från den främmande som när han åter tittar upp försvunnit spårlöst. Förbryllad går han bort till vindstrappan och känner på dörren som dock visar sig låst och i tron att det är plastskynkena som spelat honom ett spratt river han ner dem för att den trots allt obehagliga synvillan inte ska upprepas, men endast några minuter därpå får han samma känsla igen och upptäcker på nytt den svarta gestalten några meter därifrån. Han beskriver den som en svartklädd man vars ansikte han dock inte kan se, och irriterad springer han fram till främlingen för att få veta vem det är som driver med honom men den svarta gestalten försvinner mitt framför hans ögon, och det är först nu det står klart för honom att det inte varit en människa av kött och blod han haft besök av.

Den utställning där i slottets gästrumsvåning där larmet oförklarligt gick.

Klockor som stått ouppdragna och stilla i åratal har plötsligt börjat gå igen, och vid en tillfällig utställning uppe i gästrumsvåningen har man satt upp rörelselarm som ska varna våningsvakten om någon kliver över de rep som avgränsar rummen. Två anställda befinner sig tidigt en morgon, slottet har ännu inte öppnat och våningarna är tomma och mörka med fördragna gardiner, på väg förbi i galleriet utanför när larmet piper till två gånger efter varandra. Förvånat stannar de upp och den ene går in för att se vem som är i våningen men finner den tyst och tom. Den våningsvakt som brukar arbeta där berättar att larmet är dåligt placerat och ofta tjuter till när någon kliver på en viss del av parketten, en sak som vid kontroll visar sig stämma. Frågan återstår dock: Om det nu var det larmet som löste ut, vad var det i så fall som klev på parketten inne i den helt folktomma våningen?

 

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *