Skuggmannen i Silverlings hage

Silverlings hage

Bland stugorna i Eriksdalslundens koloniområde står den planterade grönskan tätt. I dess snår och under dess kronor lär vålnaden av en död man göra sommarnätterna både kalla och mörka.

Vid norra stranden av Årstaviken ligger ett grönområde som dagligen passeras av tusentals människor och ändå besöks av förhållandevis få. Från Ringvägen, Skanstullsbron eller Eriksdalsbadet är det bara ett stenkast till den vackra strandpromenaden intill båtklubbarna och de knotiga trädens allt kalare grenar. Här ligger Eriksdalslundens koloniområde sedan ett drygt århundrade, och om det påtas friskt i de högt åtråvärda jordbitarna om sommartid är det en desto ödsligare syn om hösten och vintern. I skymningen glittrar ljusen i Årstavikens spegelblanka vattenyta, och stadens brus känns avlägset och ovidkommande. Det är då man sägs kunna möta en skrämmande, pockande skepnad från de dödas värld.

Årstaviken strax utanför Silverlings hage.

Fenomenet med kolonilotter uppstod under åren kring förra sekelskiftet, och de första odlingslotterna i vad som idag kallas Eriksdalslunden anlades 1906. Området är döpt efter den nu rivna gården Eriksdal, ett högt stenhus med gaveln åt vattnet och två små paviljonger intill strandkanten. Vilken Erik som fått ge namn åt egendomen är inte riktigt säkert, men man brukar gissa på Erik Almgren, gårdens ägare under 1830-talet. 1856 köptes Eriksdal av en annan Erik, Erik Silverling, som kom att ge namn åt området där kolonilotterna senare skulle anläggas och platsen kallades länge för Silverlings hage, ett namn som än idag finns kvar som beteckning på den del av kolonilotterna närmast under Eriksdalshallen.

En av kolonistugornai Eriksdalslundens koloniområde där någonting ondskefullt sägs smyga om nätterna.

Med Eriksdalslundens koloniområde är troligen en hel del ljusa och glada minnen förknippade, men även de av raka motsatsen. Det sägs nämligen att en skuggvarelse, vålnaden av en man, smyger mellan de hårt planterade och noga inhägnade små lotterna sedan mörkret fallit. En kvinna som hyrt en av de små stugorna i Eriksdalslunden berättar om ett möte som kom skräckens kalla hand att lägga sig tung över det ensliga området. Det är sensommarkväll, och hon är ensam i stugan när hon hör fotsteg i gruset utanför. Hon sticker ut huvudet för att se vem den oväntade besökaren är, men finner till sin förvåning grusgången tom. Med rynkad panna går hon ett varv runt stugan för att få en skymt av den okända, dock utan resultat. Att någon trots allt ändå varit där är ju ingen omöjlighet, och hon glömmer händelsen tills den upprepas med kuslig precision några dagar senare. Under veckorna som följer hör hon många gånger stegen kring stugan, ibland djärvt klampande, ibland tassande och smygande, och hennes tidigare förundran övergår i olust och till sist rädsla. En kväll hör hon dem alldeles utanför ytterdörren och när hon slänger upp den får hon syn på en halvt genomskinlig skugga med otäckt mänskliga drag. Den har formen av en man, och hans ögon är hela tiden fästade på henne innan han efter några sekunder löses upp i tomma intet.

De ensliga gångstigarna i Eriksdalslunden kanske inte är så tomma de ser ut.

Kvinnan, som nu blivit rädd på allvar, låser in sig i stugan och går inte ut igen förrän många timmar senare när det första gryningsljuset sipprar in mellan träden. Ett par dagar därpå sitter hon i sin brors lusthus, även det i Eriksdalslunden, och pratar med honom och en äldre grannkvinna när samtalet kommer in på hennes otrevliga upplevelser i stugan. Vid beskrivningen av den otäcke skuggmannen stelnar grannkvinnan till och ber henne upprepa den så detaljerat hon förmår, och sitter sedan tyst en lång stund innan hon utbrister ”Det var min man du mötte, men han har varit död i många år.” Att upplysningen inte hade någon lugnande inverkan är lätt att förstå, och kvinnan såg efter detta till att gå hem i god tid innan mörkrets inbrott de dagar hon vistades i den allt mindre hemtrevliga kolonistugan. Varför den döde mannen skulle gå igen är okänt, men än idag lär det finnas svårförklarliga och skrämmande skuggor bland de avsides belägna kolonilotterna i vad som en gång kallades Silverlings hage.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.