Skuggorna på Skansen

Skansen ruvar på hemligheter stiftelsen inte vill ska komma ut.

Bland de gamla husen i en av stadens största turistattraktioner finns mer än bara historia. Här lurar vålnader, andar och demoner.

På Skansberget ovanför Djurgårdsslätten låg förr Stockholms sista inre försvar mot sjösidan. Tillsammans med systerskansen vid nuvarande Fåfängan skulle kanonerna bestryka inloppet och hindra angripare från att direkt anfalla huvudstaden. Sedan 1891 är det betydligt fredligare däruppe, då invigde nämligen Artur Hazelius världens första friluftsmuseum som skulle få många efterföljare runtom i världen. Husen och gårdarna på Skansen samlades in under årens lopp och hämtades från hela den dåtida svensk-norska unionen. Stock för stock plockades de ner och sattes ihop på sina nya platser, men att Artur Hazelius fått dit mer än bara ålderdomliga hus skulle snart stå klart. Att ett flertal av Skansens byggnader är hemsökta av både harmlösa och riktigt illasinnade väsen är en av stiftelsens bäst bevarade hemligheter.

Skogaholms herrgård.

Sextonhundratalsherrgården Skogaholm kommer ursprungligen från den lilla Närkingska bruksorten med samma namn. Anställda på Skansen har berättat om underliga ljud från den tomma vinden, och om skuggor som oförklarligt glider genom rummen. Enligt traditionen ska en postiljon har rånmördats strax invid Skogaholms bruk, och den stackars mannens lik förts till herrgårdens vind i väntan på begravning. Är det han som nu irrar runt när mörkret sänkt sig över Skansen? Svaret lär vänta på sig, men att många anställda känt starkt obehag när de vistats ensamma i Skogaholms herrgård är omvittnat.

Bergsmansgården.

I den närbelägna Bergsmansgården har setts en vålnad som, till skillnad från skuggorna på Skogaholm, faktiskt med lätthet identifierades. Det visade sig att flera personer, varandra oberoende, känt igen honom som Karl-Erik Forsslund, en av Artur Hazelius vänner och en dåförtiden välkänd hembygdsforskare. Han både bodde och dog i en liknande bergsmansgård utanför Ludvika, och har bevisligen varit även i Skansens Bergsmansgård, men där upphör alla gemensamma nämnare så vitt historien vet. Hans vålnad har setts sitta vid spisen, och även stå ute på gårdsplanen innan den upplöses i tomma intet. Varför han skulle hemsöka Bergsmansgården är en gåta lika obegriplig som svårbesvarad, men trots detta fortsätter han att uppenbara sig.

Kyrkhultsstugan.

Kyrkhultsstugan från Lilla Brödhults by i Blekinge var en av Skansens allra första husförvärv och hämtades hem av Artur Hazelius personligen samma år friluftsmuséet öppnade. Trots sitt ålderdomliga, närmast medeltida utseende är den inte äldre än 1700-talet, men här inne härjar en ande av betydligt mer obehagligt slag än den harmlöse Karl-Erik Forsslund. Den poltergeist som bebor Kyrkhultsstugan är aggressiv och drar sig inte för att slita mössan av besökare, eller kasta vedträn mot dem i uppenbar avsikt att skada. Skrämmande nog verkar den välja ut vissa personer att rikta sin ilska mot, medan andra lämnas helt i fred.

Andeskådaren Swedenborgs lusthus.

I ett hörn av Rosenträdgården står ett litet lusthus som en gång i tiden tillhört andeskådaren Emanuel Swedenborg. Här fick han några av sina syner, och lär ha samtalat och till och med ätit middag med de döda han manade fram.  Ursprungligen stod lusthuset i den stora, nu försvunna, trädgård Swedenborg anlagt på Södermalm, och här kunde man under slutet av 1800-talet beskåda en otäckt verklighetstrogen vaxdocka av den döde mystikern i sin kista. Att en man med Swedenborgs rykte och intresse för döden och andar skulle gå igen lär knappast förvåna, och det sägs också att man ännu ska kunna se hans ansikte reflektera sig i fönstren trots att det är över 200 år sedan han dog.

Linberedningsverket. Till vänster bakom gärdesgården dammen där ett osynligt väsen försökte dränka en skansenanställd.

En annan av Skansens alla gårdar är den så kallade Boktryckargården, ett timrat hus med brant takfall och hög skorsten. Gården kommer ursprungligen från Södermannagatan 10 på Södermalm, och stod färdig redan 1725 som mataffär, en funktion den lär ha haft hela tiden tills den 1929 flyttades till sin nuvarande plats och inreddes till tryckeri. Här sägs någonting osaligt visa sig om nätterna, och en kvinna som en gång bott här berättar hur hon vid flera tillfällen fick möten hon inte önskade återuppleva. Hon är en kväll på väg att hjälpa sin mamma i tvättstugan när hon till sin förvåning ser att någon redan är där, någon som garanterat inte är hennes mor. Den främmande är lysande blekt dimmig, och ser ut att växa rätt upp ur golvet. Ett par korta sekunder står de så och betraktar varandra, den levande och den döda, innan kvinnan tvärvänder och springer ut med skräcken jagande i hälarna. Vid ett annat tillfälle kommer hennes moster vettskrämd in i huset och berättar hur någonting som har en otäck likhet med skepnaden i tvättstugan väntat på henne i det mörka portlider man är tvungen att passera för att komma in på gården. Kvällarna tillbringar familjen ofta i köket, och vid fler än ett tillfälle hör de tunga steg närma sig i farstun för att stanna precis utanför dörren. När de öppnat har ingenting synligt funnits där, endast känslan av att någonting illvilligt och lurande väntar ute i mörkret. Kanske gör det så än?

Den värsta hemsökelsen av dem alla är den som sägs drabba området kring den lilla dammen bredvid det en smula avsides belägna Linberedningsverket. Inga spöken har setts här, men den osynliga ande som gjort platsen till sin när ett uppenbart hat till de levande. Flera anställda har vägrat gå ensamma dit sedan skymningen kommit, och de berättelser om örfilar, knuffar, och i ett fall faktiskt ett mordförsök då väsendet försökte knuffa en kvinna i dammen för att dränka henne, är bland de obehagligaste man kan höra. I början av 1990-talet skrev en etnograf vid Stockholms Universitet en uppsats baserad på intervjuer med Skansens anställda där spökerierna behandlades. Stiftelsen Skansen kontrade med att anställa henne och belägga henne med munkavel.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

En kommentar till “Skuggorna på Skansen”

  • Ingrid Jerrås

    Jag gick förbi Bergmansgården en gång och såg att dom hade julfirande där inne med gran som hade levande ljus så det var som en gammaldags jul fast det var inte jultid annars. En kvinna satt vid fönstret och handarbetade tror jag och en liten pojke kom och visade sin julklapp tror jag det var och en liten flicka kom till henne också och barnen tittade på det hon gjorde också. Ute i salen med julgranen fanns en gammal gubbe och barnen gick och pratade med honom igen. Jag tyckte det var så fint men gick vidare förbi Bredablick en bit bort och tillbaka nästan direkt men då var det släckt och mörkt i Bergmansgården och ingen var där. Jag gick och knackade på dörren men ingen öppnade men jag tyckte jag hörde någon prata väldigt svagt där innanför dörren fast det var mörkt där inne i huset och jag stod och tittade ett tag. En annan gång efter det gick jag mot torget för att gå mot utgången och mötte en liten, gammal, gråklädd gumma som gick och haltade så ena benet såg ut att åka neråt. Vi hejade på varann och när jag vände mig om stod hon och en svartklädd man på gräsplanen utanför kyrkogårdsmuren (där är rabatter nu såg jag) och dom tittade på mig och pratade med varann.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *