Slottsspöket

Uppsala slott.

Uppsala slott.

Ett slott utan spöke är inget riktigt slott har det sagts, och ändå hör man förvånande lite om hemsökelserna i Uppsala slott. Kan det vara något man inte vill ska komma ut?

Få byggnader dominerar sin stad så totalt som det rosa slottet på kullen i Uppsala. Mitt inne i staden, men ändå ensligt beläget långt över taknockarna på den övriga bebyggelsen, tronar den gamla vasaborgen. Här skedde sturemorden 1567, och här abdikerade drottning Kristina ett knappt århundrade senare, men trots att det inte finns någon brist på dramatisk historia är det ändå en relativt själlös byggnad som möter besökaren idag. Eller är det?

Uppsala slott

Trots att den aldrig blev fullt återuppbyggd är den gamla kungaborgen ännu en mäktig symbol för sin stad.

Uppsala slott började byggas av Gustav Vasa i slutet av 1540-talet som ersättning för den ålderdomliga och svårförsvarade biskopsborgen nere i staden. En rad kungar och drottningar fortsatte arbetena på vad som med tiden kom att bli ett av de mäktigaste slotten i landet. 1702, bara fem år efter branden som lade Stockholms slott i ruiner, blir också Uppsala slott mer eller mindre totalförstört av brand, och skulle sedan stå som en enorm ruin synlig lång väg likt ett järtecken för det vacklande svenska stormaktsväldet. Över 40 år fick det stå så innan största delen av det återuppbyggdes, men likt de flesta andra kungliga slott skulle dess uppgift med tiden ändras från kungabostad till kansli och förrådslokaler. I den forna slottskyrkan hade armén sitt vapenupplag långt in på 1900-talet, och gamla foton visar rad efter rad av gevär som står bajonett på i ställ längs de en gång så praktfulla väggarna.

Bastion gräsgården, förr Gröna kullen. Här sägs ett barnlik ligga och vänta på sin upptäckare.

Bastion gräsgården, förr Gröna kullen. Här sägs ett barnlik ligga och vänta på sin upptäckare.

Den västligaste delen av slottet inrymmer idag ett museum som går under namnet Vasaborgen, och ligger i ruinerna av slottets äldsta delar vilka aldrig blev återuppbyggda. Museet inreddes inte förrän 1990 efter omfattande utgrävningar, och platsen var tidigare känd under namnet Gröna kullen. Det var en fantasieggande plats där hålorna gapade stora mellan de nedrasade valven, och en som lockade till lek och upptäcktsfärder bland Uppsalas barn. Det berättas om ett par pojkar som någon gång strax innan förra sekelskiftet haft sin lekplats under de så kallade Sturevalven i Kung Jans port, vilka då ännu stod taklösa och förfallna. Här fanns i ett sidovalv en öppning med en underjordisk gång in i Gröna kullen i vilken de brukade krypa, utan att dock någonsin komma till slutet. En dag bestämmer de att utforska den ordentligt och skaffar en ask tändstickor och ett garnnystan. I en lång rad kryper de in hållande sig efter tråden som rullas ut av den förste, och längre och längre kommer de. De har bestämt att den som kryper först ska rycka i tråden som signal till återtåg när gången når sitt slut, men ingen sådan signal kommer trots att tändstickorna är uppbrända och de kryper i beckmörker bland nedrasat tegel och gammalt murbruk. Till sist bestämmer de sig för att vända om, och drar i tråden bara för att finna änden tom. De ropar, men utan att få svar, och tar sig därefter ut för att hämta hjälp, och ett flertal vuxna gör sitt bästa för att hitta den försvunna pojken, men utan resultat. Han blev aldrig återfunnen, men händelsen resulterade i att en grind sattes upp i portvalvet vilken inte togs bort förrän i samband med restaureringsarbeten på 1930-talet. Något barnskelett har inte rapporterats från utgrävningarna av Gröna kullen, eller bastion Gräsgården som den nu heter, så om historien är sann ligger det kvar där än i någon oupptäckt håla.

Kung Jans port med de så kallade Sturevalven sedd från borggården.

Kung Jans port med de så kallade Sturevalven sedd från borggården.

Idag är slottet landshövdingeresidens, bland annat, och här hålls även sporadiska spökvandringar för barn, men spökvandringar på Uppsala slott är ingenting nytt. De har rapporterats länge, dock är det oftast spökena själva som vandrar, och historierna som berättas är av en karaktär som troligen inte lämpar sig för barn på höstlov. En kvinna som tillfälligt bott i slottet berättar hur hon en mörk höstkväll står vid spisen och lagar mat när hon hör ljudet av fotsteg. Våningen ligger rakt under rikssalen, ett rum som oftast står tomt, och hon vet att hon är ensam hemma, men kan ändå tydligt höra de tunga hasande stegen bakom sin rygg. När hon vänder sig om för att se vem det kan vara upphör de med ens, och hon stirrar olustigt ut i det tomma köket. När hon åter vänder sig mot spisen för att fortsätta matlagningen börjar stegen på nytt, och de kommer allt närmre. För andra gången vänder hon sig om, nu med en klump i magen, men som förut tystnar stegen. Hon går en bit åt sidan, och stirrar misstroende och ängsligt ut i rummet. Stegen börjar igen, men avlägsnar sig till all lycka, och försvinner in i rummen bredvid. Hon hör dem klampa runt liksom sökande i varje rum, och ljudet i kombination med mörkret går henne så på nerverna att hon till sist tänder varenda lampa i hela lägenheten, och om det nu är ljuset eller någonting annat, men fotstegen upphör. När en av lägenhetens ordinarie hyresgäster ett par timmar senare kommer hem stannar han till när han får se hur alla lampor lyser, men ställer inga frågor. Istället ger han det föga lugnande rådet att ”du ska inte fästa dig vid allt som händer här”. Rådet är dock inte helt lätt att följa då de tunga stegen återkommer natt efter natt, ibland till och med på dagtid.

Tvärslottet. Rikssalen sträcker sig genom två våningar, och ligger bakom de två översta fönsterparen närmast tornet. De hemsökta rummen strax under. Kung Jans port längst till vänster.

Tvärslottet. Rikssalen sträcker sig genom två våningar, och ligger bakom de två översta fönsterparen närmast tornet. De hemsökta rummen strax under. Kung Jans port längst till vänster.

En kväll några veckor senare har hon ett ärende lite längre bort mot Sturevalven till, och går genom de tysta och mörka rummen. Ett av rummen hon måste passera används som garderob, och längs väggarna hänger kläderna på rad. Här verkar tystare än vanligt, kompakt och onaturligt tyst, och hon stannar mitt i ett steg för att lyssna när hon lägger märke till ett susande liksom av vind. På en gång börjar kläderna röra sig som i stark blåst. Hon beskriver det som om det varit levande människor inne i dem, trots att hon snabbt blir övertygad om att vad som finns här i rummet med henne minst av allt är levande. Ett par sekunder står hon som förlamad innan hon slänger allt hon har i händerna och springer ut samma väg hon kommit, och vägrar i fortsättningen passera rummet. En kvinna som haft kontor i slottet berättar om lokaler med vad hon beskriver som ”speciell stämning”, och hur lamporna vid upprepade tillfällen släcks av sig själva som om en osynlig hand lekt med strömbrytaren. Vid ett tillfälle håller hon och ett par kollegor på och möblerar om och har bland annat burit in sex skrivbord, slipat och lackat dem för att morgonen därpå finna att ett helt bord oförklarligt försvunnit ur den låsta och larmade lokalen, ett bord som aldrig återfinns.

Bakom Vasaborgens murar finns de äldsta delarna av Uppsala slott. Här lär den nattliga aktiviteten vara som värst.

Bakom Vasaborgens murar finns de äldsta delarna av Uppsala slott. Här lär den nattliga aktiviteten vara som värst.

En arkivarie anställd på Landsarkivet vilka länge hade sina lokaler på Uppsala slott berättar hur han en kväll just ska till att låsa när han hör det välbekanta ljudet av en arkivvagn som rullar över det ojämna golvet. I tron att någon av kollegorna dröjt sig kvar går han för att se efter, men kan inte finna minsta spår av den okända arbetskamraten. Med ett ryck på axlarna, och övertygad om att han hört fel, återupptar han sin tidigare syssla när han återigen hör samma ljud, den här gången från våningen ovanför. Stämningen blir med ens otäck. Pliktskyldigt går han ändå för att kontrollera, men med lika klent resultat som tidigare. När han för tredje gången hör vagnen rulla ger han upp försöken att finna en naturlig förklaring och avlägsnar sig övertygad om att slottets döda invånare återigen varit i farten. De otrevligaste händelserna sägs utspela sig i Vasavalven under bastion Gräsgården. Här har aktiviteten tidvis varit så stark att personalen sett sig tvingade att rådfråga medium, en sak som dock inte verkar haft större inverkan på de okända makterna. Två anställda är en dag sysselsatta med att städa ut inför vårens kommande visningar när de hör hur någonting slår på plåttaket ovanför deras huvuden. De dova smällarna kommer med en styrka som får bjälkarna att darra, och kvinnorna springer ut i tron att någon hoppar på taket, men till deras konsternation är ingen där. En förbipasserande som också hört ljudet svär att ingen varit uppe på taket, och det är med stor portion olust de återvänder ner i valven. Bara någon minut därpå börjar bultande på nytt, och atmosfären blir så tjock och hotfull att de går därifrån. Vid ett annat tillfälle har Statens fastighetsverk satt upp en vibrationsmätare för att kontrollera att skakningarna från en närbelägen byggarbetsplats inte skadar slottet, men enda gången den ger utslag är mellan klockan två och tre på natten när självfallet inga byggnadsarbeten utförs, och vad det då är som fått mätaren att reagera lyckas ingen reda ut.

Text och bild: Petter Inedahl

Nyfiken på rörliga bilder från spökslottet Uppsala? Klicka på loggan här nere för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.

Paranova

Läs mer

En kommentar till “Slottsspöket”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *