Spår av de som dött

Kristinehov.

Kristinehov.

Nattetid står det gamla huset obebott, och ändå är här sällan tyst. Här rör sig de som länge varit döda.

I skuggan av den mäktiga Högalidskyrkan ligger Kristinehov, en liten malmgård som vid första anblick verkar helt malplacerad. Den har föga gemensamt med den brutala 1970-talsarkitekturen bakom dess rygg, och ger intryck av att ha blivit över liksom om stadsplanerarna helt enkelt glömt bort att riva den. Trots att den ligger mitt i innerstaden är det få som känner till den, och än färre som besökt den. Dess småskaliga manbyggnad med sina ännu mindre flyglar manar fram minnen av tid som sedan länge flytt, och det är fler än en Stockholmsflanör som förvånat stannat till inför den oväntade synen.

Kristinehovs parkfasad. Den stora parken är sedan länge borta, och ett par meter från huset går nu Lundagatan.

Kristinehovs parkfasad. Den stora parken är sedan länge borta, och ett par meter från huset går nu Lundagatan.

De nuvarande stenhusen började uppföras 1790 av grosshandlaren Georg Diedrichson på platsen för en äldre träbyggnad, och omgavs på baksidan av en trädgård med alléer och tuktade planteringar. Här fanns även orangeri, iskällare och portvaktsstuga, och lite längre bort stall och ladugård med plats för tre hästar och fyra kor. Märkligt nog verkar trädgården aldrig fortsatts framför den lilla gårdsplanen, och bara några meter bortom flyglarnas gavlar markerar terrassmuren abrupt slut på den anlagda park som under makarna Diedrichsons tid istället gav fri sikt ner över Pålsundet och Riddarfjärden. Idag har utsikten försvunnit, och de kringliggande husen lutar sig hotfullt över den gamla malmgården, men med lite fantasi kan man dock inbilla sig vara förflyttad till det sena 1700-talet. Den Diedrichsonska epoken blev kort, och redan i början av 1800-talet var Kristinehov förvandlat till ålderdomshem när Borgerskapets gubbhus flyttade in för att stanna i nära hundra år. Sedan dess har Kristinehovs öden varit skiftande, men trots sin litenhet, eller kanske just på grund av den, har gården motstått alla rivningshot och svulstiga stadsbyggnadsfantasier. Än idag är västra flygeln bebodd, och huvudbyggnaden sporadiskt anlitad festlokal.

Kristinehov, där pensionärerna vid borgerskapets gubbhus en gång släpade fram sina sista år. Kanske är de där än?

Kristinehov, där pensionärerna vid borgerskapets gubbhus en gång släpade fram sina sista år. Kanske är de där än?

Om Georg och Helena Diedrichson var lyckliga här förtäljer inte historien. De fick inga barn och dog få år efter varandra, och bland gubbhusets pensionärer var vistelsen på Kristinehov snarast en mer eller mindre utdragen väntan på döden. Det sägs också att några av de som levt här stannat kvar sedan de dött, och människor som besökt Krsitinehovs malmgård har vittnat om både märkliga och otäcka ting. En kvinna som arbetat här har beskrivit ett oroligt hus, en plats där man alltid känner sig iakttagen trots att man vet att ingen annan finns där. En vintereftermiddag är hon i färd med att förbereda för kvällens festligheter. Hon befinner sig i köket i huvudbyggnadens bottenvåning när hon hör tydliga fotsteg från rummet på andra sidan förstugan. Det är endast ett par minuter sedan hon låst upp och larmat av så hon är helt säker på att ingen annan befinner sig i huset, och förvånad går hon dit för att se efter, men stannar på tröskeln till det tomma rummet. Fotstegen upphör tvärt, och mystifierad återvänder hon till köket för att fortsätta sina bestyr när stegen börjar på nytt. Den här gången tvekar hon ett par sekunder, osäker på om hon är offer för någon hörselvilla, men går till sist ändå ut i rummet hon precis lämnat. Exakt som förra gången tystnar stegen så fort hon passerar tröskeln, och hennes förundran ersätts av rädsla. Med bankande hjärta går hon tillbaka till köket och återupptar sitt avbrutna arbete när fotstegen hörs igen, men nu från våningen ovanför. De klampar tungt på trägolven, som om någon storväxt person vandrat från ena rummet till det andra, och den här gången framkallar de kompakt skräck. Hon gör inga försök att utforska ljuden, utan slamrar så mycket hon kan med porslin och bestick för att dränka dem, och ber en tyst bön att de ska hålla sig däruppe, vilket de till all lycka också gör.

Vem eller vad är det som trampar runt inne i Kristinehov?

Vem eller vad är det som trampar runt inne på Kristinehovs malmgård?

Fler har haft märkliga upplevelser här. En kväll är två ur den tillfälligt inhyrda serveringspersonalen på väg uppför stentrappan till övervåningen, när den ena kvinnan rycker till och är nära att falla baklänges till kollegans förskräckelse. Med likblekt ansikte och svettdroppar pärlande i hårfästet förklarar hon hur hon precis känt hur någon eller någonting passerat rätt genom henne, en känsla lika fasansfull som svårförklarad. Hon vägrar fortsätta in i rummet, och kollegan får ensam ta hand om övervåningen medan den skrämda kvinnan håller sig på säkert avstånd från det okända och osynliga däruppe, och trots att hon jobbar här många kvällar tar det lång tid innan hon åter sätter sin fot på Kristinehovs övervåning även om hon får sällskap. Hon beskriver atmosfären i huset som att det alltid är fullt av folk, även om ingen är där, och hur den främmande närvaron vissa gånger känns kontrollerande och iakttagande, andra direkt hotfull. Kan det vara gubbhusets forna invånare som har svårt att lämna platsen där de levt sina sista år, och i många fall även dött?

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *