Spökdansen på Hägersten

Hägerstens gård.

Hägerstens gård.

I den stora salen gick dansen till virvlande musik. Det kunde varit en glädjescen om inte alla de dansande varit döda.

På en kulle strax bakom den stelt fyrkantiga förortsbebyggelsen vid Axelsbergs tunnelbanestation ligger Hägerstens gård. Dold från centrumsidan av busksnår och trädgrenar, och avskärmad från den andra av höga häckar och gjutjärnsgrindar är det som om den gamla herrgården medvetet dragit sig tillbaka från sina sentida påtvingade grannar för att ensam kura bland skuggor och minnen.

Bakom parkens snåriga växtlighet skymtar Hägerstens ljus i mörkret.

Bakom parkens snåriga växtlighet skymtar Hägerstens ljus i mörkret.

Hägerstens gård låg ursprungligen vackert med vidsträckt utsikt över Bromma, Stora Essingen och Kungsholmen, och tros ha uppförts av juristen Claes Arrhén von Kapfelman, en man som gått till historien för att han gifte sig med Carl Michael Bellmans lillasyster Catharina. Paret Kapfelman skulle bo många år i Hägerstens gård, och även Bellman själv var en flitigt återkommande gäst i de då lantliga omgivningarna. Grosshandlaren Anders Reimer, mannen som gett namn åt Reimersholme, ägde även han en tid Hägersten, men den gamla gården har som så ofta vandrat från ena handen till den andra tills marken kring förra sekelskiftet köptes in av en byggnadsfirma för att styckas av och säljas ut som villatomter. Kvar blev själva mangårdsbyggnaden, en relik från 1700-talet i de allt trängre omgivningarna, men än idag bevarar den i stort sett det utseende den fick efter en ombyggnad 1812. Gårdsplanens lilla runda plantering skuggas ännu av de mäktiga trädkronorna och de bägge sexpundiga skeppskanonerna pekar fortfarande ut över Mälarens vatten.

Hägerstens gård, en relik i förortsbebyggelsen.

Hägerstens gård, en relik i förortsbebyggelsen.

Att forna tider känns nära i en herrgård med bortåt tvåhundrafemtio år på nacken är kanske inte att undra på, men bland dem som bott eller haft anledning att besöka Hägerstens gård cirkulerar en hel del berättelser som är betydligt mer svårförklarliga och i vissa fall rentav skrämmande. Det sägs att det gamla huset har ett eget liv, en vilja och förmåga att låta andra makter än de levandes komma till tals, och redan Bellman berättar om hur en anställd på Hägerstens gård sett spöken och hört djävulen själv viska om natten. Ett ungt par som i betydligt senare tid varit på besök hos släktingar i Hägerstens gård är en sensommarkväll på väg därifrån när de stannar utanför det gamla magasinet som stod intill den grusväg som nu leder till gårdens baksida. De är nyförlovade och kan inte ta ögonen från varandra och det tillfälliga stoppet blir längre i takt med intensiteten i omfamningarna, när de bägge samtidigt avbryter mitt i en kyss och instinktivt tittar upp mot magasinets gallerförsedda fönsterglugg. I det mörka hålet kan de se ett blekt ansikte som betraktar dem med illvillig blick. Håret hänger i stripor och huden är stram över de utstickande kindknotorna och tänderna blottade liksom hade läpparna ruttnat bort. Ansiktet liknar mer en dödskalle, och en våg av fasa drar genom de bägge ungdomarna vilka omedelbart inser att det inte är någon levande människa som stirrar på dem. En blick på varandra är nog för att få dem att ge sig därifrån så fort de kan, och trots att de länge diskuterar händelsen lyckas de aldrig hitta någon förklaring till den. Magasinet stod för övrigt kvar som en sista rest av gårdens många ekonomibyggnader, och revs så sent som under 1990-talet trots att det enligt stadsplanen skulle bevaras.

Dansar de döda om nätterna på Hägersten?

Dansar de döda om nätterna på Hägersten?

En annan kvinna berättar hur hon en vintereftermiddag är på väg för att hämta några kvarglömda saker. Huvudbyggnaden användes vid den här tiden endast som sommarbostad och står därför tom när hon låser upp ytterdörren och går upp för den breda trappan till övervåningen. Utanför dörren till stora salen stannar hon förvånat vid ljudet av röster och fotsteg, och när hon öppnar får hon se hur rummet är fullt av dansande människor i ålderdomliga kläder. Blekt flyter musiken, och blandas med skratt och prat, och irriterad över intrånget från okända ryter hon till och frågar med barsk röst vilka de är och vad de gör där. Knappt har hennes ord lämnat läpparna förrän hela scenen liksom tunnas ut och försvinner spårlöst. Skärrad springer hon ner och knackar på i en av flyglarna och i sällskap av grannen genomsöker hon sedan hela det stora huset utan att hitta minsta spår av någon främmande eller av att någon tagit sig in. Än idag är Hägerstens gård bebodd, och de märkliga händelserna fortsätter. En man som flyttat ut efter tretton år vill inte tala om varken sin tid i huset eller spökerierna, men antyder samtidigt att en hel del olustiga saker ägt rum. Fotsteg inifrån tomma rum, dörrar som smäller igen, och elektriska apparater som sätts på och stängs av till synes helt av sig själva.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *