Spöket i allén

Drottningholms slott.

Drottningholms slott.

Högvaktens uppgift är att skydda kungafamiljen, men hur hanterar man inkräktare som inte har fast fysisk form?

Vid det smala sundet mellan Lovön och Kärsön ligger Drottningholm, ett av Sveriges mest kända slott. Dess bleka fasad speglar sig i vattnet bakom hårt tuktade buskar. Trots att huset är ståtligt är det parken som lockar de flesta besökarna, kliniskt välskött närmast slottet gör dess arkitektoniska stelhet ett närmast overkligt intryck för att längre bort ersättas av den där speciella känslan av vemod som bara igenvuxna gångar, oklippta gräsmattor och mossiga socklar till försvunna statyer förmår framkalla. En sorts svårmod över att naturen till sist återgår till att vara just natur, och där människors lekar längesedan upphört.

Drottningholms från parksidan. Spökar det här?

Drottningholms från parksidan. Spökar det här?

Den drottning Drottningholm är uppkallat efter är Johan III:s polska gemål Katarina Jagellonica som sig själv ovetande skulle störta både Sverige och Polen i olycka när inbördeskrig och tronföljdskrig avlöste varandra under flera generationer. Hur det äldsta slottet sett ut är det ingen som riktigt vet annat än att det var ett stenhus i två våningar, vilka inte ens var färdiga när drottning Katarina flyttade in 1581. Länge fick hon dock inte njuta av sitt lantslott då hon dog redan två år senare, och det sägs också vara här som Johan III drog på sig den sjukdom som 1592 kostade honom livet. 1661 brinner Drottningholm, och änkedrottningen Hedvig Eleonora låter redan året därpå ett nytt slott ta form, dock skulle det dröja över tjugo år innan det blev färdigt. Idag ser det närapå exakt likadant ut som på Erik Dahlbergs teckningar gjorda för mer än trehundra år sedan, och enda större förändringen är den stora lanterninen som bytts ut mot en mindre då den av sin tyngd höll på att störta rätt genom slottstaket.

Högvaktsflygeln med det hemsökta kalfaktorsrummet en trappa upp.

Högvaktsflygeln med det hemsökta kalfaktorsrummet en trappa upp.

Det stora lustslottet besöks årligen av tusentals turister, vilka blivit ännu fler sedan kungafamiljen beslutade överge slottet i Gamla stan för Drottningholm. Här ligger förutom själva slottet en mindre stad av andra byggnader där teatern, det gamla värdshuset och bostäderna åt de en gång otaliga hovfunktionärerna och anställda ännu ståtar med sina 1700-talsfasader. Ett av dessa hus är det forna stallet, vilket oftare går under namnet Högvaktsflygeln efter dess nuvarande funktion, en märkligt vinklad byggnad intill allén från busshållplatsen och ångbåtsbryggan. Dess ljusa arkader och de bägge kanonerna utanför ger huset från 1730-talet ett passande imponerande yttre, och kvällstid lyser de ålderdomliga lyktorna upp fasaden med bisarra spindelvävsliknande mönster inte helt malplacerade i omgivningen. Här är som sagt högvaktens logement, och om det på ytan ser ut att vara ett idylliskt sådant går dock historier om huset vilka inte inbjuder till övernattning. En man som gjort militärtjänst här berättar hur han en natt sitter i kalfaktorsrummet på övervåningen. Trots att det är varm sensommarnatt är rummet oförklarligt kallt, och över det ojämna brädgolvet sprider sig en otrevlig känsla av att någon är där. Med alla sinnen på helspänn hoppar han till när garderobsdörren öppnas av sig själv, och knappt har han stängt den förrän den åter slängs upp med en smäll. Stämningen i rummet är nu direkt hotfull, och blir inte bättre av att hasande steg släpar från dess ena ände till den andra. Med en klump i magen sitter han på sängkanten utan att veta vad han ska ta sig till när de märkliga och obehagliga fenomenen upphör lika plötsligt som de kommit.

Slottsparken vid Drottningholm. Postställe två ligger bakom allén som skymtas till höger.

Slottsparken vid Drottningholm. Postställe två ligger bakom allén som skymtas till höger.

En annan plats på Drottningholm som har minst lika dåligt rykte bland högvakten är postställe två, beläget på slottets parksida intill den södra flygeln. Här har ett flertal personer vittnat om hur de känt starkt obehag då de nattetid stått på post, och hur underliga och oförklarliga ljud blandats med vindens sus i trädkronorna. En av posterna berättar hur han står och stirrar in i mörkret under lindallén när han varseblir en rörelse bland de knotiga stammarna. De gamla grenarna på ett av träden har en siluett vilken i mörkret liknar en människa som kikar fram, och går allmänt under namnet ”allémannen”, och det är denna han står och stirrar mot när en grå skepnad utan ett ljud glider fram mellan träden rätt mot honom, och trots att han håller en skarpladdad automatkarbin i händerna känner han hur nackhåret reser sig. Gestalten avancerar sakta innan den glider in bland träden och försvinner, och om dess närvaro i fysisk form bara varat någon minut dröjer den sig kvar betydligt längre i minnet.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

3 Kommentarer till “Spöket i allén”

  • Marco

    Jag stod post här om natten vid post 2. Hade ej hört något om någon spökhistoria alls om drottningholm.
    Andra natten när jag stod post 2 så såg jag någon sorts grå skepnad vid herkules statyn och kände mig riktigt iaktagen efter det. Samma natt som vi blev avlösa och gick till sängs där vid 04.20 så drömde jag en mardröm om att jag står vid postkur 2 och ser en gammaldags klädd kvinna vid statyn som jag får ögonkontakt med, men kvinnan har inga ögon så jag ser bara ett riktigt obehagligt spöklikt ansikte med svarta ögon och svart mun som i samma stund kommer i hastig fart flygandes rakt emot mig. Därav vaknar jag upp skräckslagen i logement sängen. Idag så kikade jag nätet om spöken på drottningholm för att kolla om jag inte var ensam om detta gestalt.
    Känner riktigt obehag över att stå post 2 nätter till vid post 2…

  • okänd vakt

    Jag är hyfsat mörkrädd, fixar inte ens skräckfilmer. Hade några nattliga vaktpass vid post 2 (om med den avses höger om slottet ner mot skogen/vattnet så långt bort från vaktstugan man kunde komma) en kall februarivecka 93. Visst, lite ljud och knäppningar. Gick upp i puls ett par gånger men tror det mer var för att jag stod ensam långt bort från de andra mitt i mörka natten. Mest orolig för att ngn kriminell skulle slita i från mig AK5:an med lite skarpladdat i.
    Spöken såg jag dock ej till…

  • Peter Hägglund

    Tack för detta! Äntligen fick jag svar på att jag kanske inte är galen trots allt. Jag vaktade på post 2 i vaktkuren då jag gjorde värnplikt år 1994 och jag såg en skepnad som jag misstänkte inte var mänsklig. Detta gjorde att jag inte gjorde mantelrörelse på Ak5an då jag förstod att 5,56 skotten inte skulle ha god verkan i målet. Däremot larmade jag och en insatsstyrka svepte terrängen utan att förstås se något. Befäl på platsen ansåg att jag behövde bytas ut för vila och jag protesterade inte.

    Vänligen
    130 Hägglund, 2:a Närskyddspluton F15

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *