Högvaktens uppgift är att skydda kungafamiljen, men hur hanterar man inkräktare som inte har fast fysisk form?
Vid det smala sundet mellan Lovön och Kärsön ligger Drottningholm, ett av Sveriges mest kända slott. Dess bleka fasad speglar sig i vattnet bakom hårt tuktade buskar. Trots att huset är ståtligt är det parken som lockar de flesta besökarna, kliniskt välskött närmast slottet gör dess arkitektoniska stelhet ett närmast overkligt intryck för att längre bort ersättas av den där speciella känslan av vemod som bara igenvuxna gångar, oklippta gräsmattor och mossiga socklar till försvunna statyer förmår framkalla. En sorts svårmod över att naturen till sist återgår till att vara just natur, och där människors lekar längesedan upphört.
Den drottning Drottningholm är uppkallat efter är Johan III:s polska gemål Katarina Jagellonica som sig själv ovetande skulle störta både Sverige och Polen i olycka när inbördeskrig och tronföljdskrig avlöste varandra under flera generationer. Hur det äldsta slottet sett ut är det ingen som riktigt vet annat än att det var ett stenhus i två våningar, vilka inte ens var färdiga när drottning Katarina flyttade in 1581. Länge fick hon dock inte njuta av sitt lantslott då hon dog redan två år senare, och det sägs också vara här som Johan III drog på sig den sjukdom som 1592 kostade honom livet. 1661 brinner Drottningholm, och änkedrottningen Hedvig Eleonora låter redan året därpå ett nytt slott ta form, dock skulle det dröja över tjugo år innan det blev färdigt. Idag ser det närapå exakt likadant ut som på Erik Dahlbergs teckningar gjorda för mer än trehundra år sedan, och enda större förändringen är den stora lanterninen som bytts ut mot en mindre då den av sin tyngd höll på att störta rätt genom slottstaket.
Det stora lustslottet besöks årligen av tusentals turister, vilka blivit ännu fler sedan kungafamiljen beslutade överge slottet i Gamla stan för Drottningholm. Här ligger förutom själva slottet en mindre stad av andra byggnader där teatern, det gamla värdshuset och bostäderna åt de en gång otaliga hovfunktionärerna och anställda ännu ståtar med sina 1700-talsfasader. Ett av dessa hus är det forna stallet, vilket oftare går under namnet Högvaktsflygeln efter dess nuvarande funktion, en märkligt vinklad byggnad intill allén från busshållplatsen och ångbåtsbryggan. Dess ljusa arkader och de bägge kanonerna utanför ger huset från 1730-talet ett passande imponerande yttre, och kvällstid lyser de ålderdomliga lyktorna upp fasaden med bisarra spindelvävsliknande mönster inte helt malplacerade i omgivningen. Här är som sagt högvaktens logement, och om det på ytan ser ut att vara ett idylliskt sådant går dock historier om huset vilka inte inbjuder till övernattning. En man som gjort militärtjänst här berättar hur han en natt sitter i kalfaktorsrummet på övervåningen. Trots att det är varm sensommarnatt är rummet oförklarligt kallt, och över det ojämna brädgolvet sprider sig en otrevlig känsla av att någon är där. Med alla sinnen på helspänn hoppar han till när garderobsdörren öppnas av sig själv, och knappt har han stängt den förrän den åter slängs upp med en smäll. Stämningen i rummet är nu direkt hotfull, och blir inte bättre av att hasande steg släpar från dess ena ände till den andra. Med en klump i magen sitter han på sängkanten utan att veta vad han ska ta sig till när de märkliga och obehagliga fenomenen upphör lika plötsligt som de kommit.
En annan plats på Drottningholm som har minst lika dåligt rykte bland högvakten är postställe två, beläget på slottets parksida intill den södra flygeln. Här har ett flertal personer vittnat om hur de känt starkt obehag då de nattetid stått på post, och hur underliga och oförklarliga ljud blandats med vindens sus i trädkronorna. En av posterna berättar hur han står och stirrar in i mörkret under lindallén när han varseblir en rörelse bland de knotiga stammarna. De gamla grenarna på ett av träden har en siluett vilken i mörkret liknar en människa som kikar fram, och går allmänt under namnet ”allémannen”, och det är denna han står och stirrar mot när en grå skepnad utan ett ljud glider fram mellan träden rätt mot honom, och trots att han håller en skarpladdad automatkarbin i händerna känner han hur nackhåret reser sig. Gestalten avancerar sakta innan den glider in bland träden och försvinner, och om dess närvaro i fysisk form bara varat någon minut dröjer den sig kvar betydligt längre i minnet.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
5 kommentarer
Marco · 2 december, 2016 kl. 04:41
Jag stod post här om natten vid post 2. Hade ej hört något om någon spökhistoria alls om drottningholm.
Andra natten när jag stod post 2 så såg jag någon sorts grå skepnad vid herkules statyn och kände mig riktigt iaktagen efter det. Samma natt som vi blev avlösa och gick till sängs där vid 04.20 så drömde jag en mardröm om att jag står vid postkur 2 och ser en gammaldags klädd kvinna vid statyn som jag får ögonkontakt med, men kvinnan har inga ögon så jag ser bara ett riktigt obehagligt spöklikt ansikte med svarta ögon och svart mun som i samma stund kommer i hastig fart flygandes rakt emot mig. Därav vaknar jag upp skräckslagen i logement sängen. Idag så kikade jag nätet om spöken på drottningholm för att kolla om jag inte var ensam om detta gestalt.
Känner riktigt obehag över att stå post 2 nätter till vid post 2…
okänd vakt · 3 januari, 2017 kl. 02:09
Jag är hyfsat mörkrädd, fixar inte ens skräckfilmer. Hade några nattliga vaktpass vid post 2 (om med den avses höger om slottet ner mot skogen/vattnet så långt bort från vaktstugan man kunde komma) en kall februarivecka 93. Visst, lite ljud och knäppningar. Gick upp i puls ett par gånger men tror det mer var för att jag stod ensam långt bort från de andra mitt i mörka natten. Mest orolig för att ngn kriminell skulle slita i från mig AK5:an med lite skarpladdat i.
Spöken såg jag dock ej till…
Peter Hägglund · 2 oktober, 2017 kl. 10:19
Tack för detta! Äntligen fick jag svar på att jag kanske inte är galen trots allt. Jag vaktade på post 2 i vaktkuren då jag gjorde värnplikt år 1994 och jag såg en skepnad som jag misstänkte inte var mänsklig. Detta gjorde att jag inte gjorde mantelrörelse på Ak5an då jag förstod att 5,56 skotten inte skulle ha god verkan i målet. Däremot larmade jag och en insatsstyrka svepte terrängen utan att förstås se något. Befäl på platsen ansåg att jag behövde bytas ut för vila och jag protesterade inte.
Vänligen
130 Hägglund, 2:a Närskyddspluton F15
Anna · 19 mars, 2018 kl. 04:59
Spännande läsning måste jag säga.
Jag besökte Drottningholms Slott för första gången häromdagen. Har varit i den vackra parken ett flertal gånger, men aldrig besökt själva slottet. Jag och min far tog tillfället i akt att själva gå en rundtur på slottet, då vi hade missat den sista guidade visningen kl 13.30.
Det var en märklig känsla att vandra runt ensamma på slottet (visst personal fanns det som patrullerade mellan rummen, men i det närmsta var vi helt själva stora delar av tiden). En märklig, men förtjusande mäktig känsla. Det kändes frikostigt att vi tilläts vandra runt och beundra detta vackra slott så fritt.
Jag har inte läst några spökhistorier om Drottningholms Slott, men det är ju inte helt osökt att undra om det spökar där eller inte. Själv är jag relativt skeptisk om spökens existens, men sen finns det saker man verkligen inte kan förklara.
Man kan få en känsla när man stiger in i ett rum och ganska direkt avläsa atmosfären. Det är svårt att förklara det jag vill säga, men jag upplevde en otroligt märklig känsla inne i ett speciellt rum på slottet. Det rum jag talar om kallas Generalsalen. Jag var helt ensam vid det laget då jag klev in i rummet (pappa hade gått före och var något rum bort). Även fast det var dagtid så inföll sig direkt en kuslig känsla i hela min kropp. En känsla som jag inte hade fått i något annat rum, faktum är att jag aldrig har känt så. Det var som att direkt när jag steg över tröskeln till generalsalen så kunde jag känna i hela kroppen att; ”här var det bestämda män som styrde och ställde”. Inredningen i rummet är ju sådan att den säkert ska ge en mäktig känsla, men det kan ändå inte förklara det jag kände.
Jag är alldeles bombis på att det spökar i det här rummet. Det finns inga tvivel om det. Det skulle inte förvåna mig om det har varit ganska livlig aktivitet där också.
Man kände genast som en slags stor respekt gentemot dessa herrar, de hade en ståndsmässig aura och en bestämdhet av stål. Jag vill så gärna försöka förklara känslan jag kände i Generalrummet, men det är fruktansvärt svårt att finna rätt ord. Känslan var inte hotfull, utan snarare så kände jag en vördnad och respekt gentemot dessa herrar som hedrades i rummet. Ja, vad ska man säga. Vad vet vi egentligen om livet efter detta? Vi vet ju ingenting. Vissa saker går bara inte att förklara.
Anna · 19 mars, 2018 kl. 05:14
Ett litet tillägg till ovanstående kommentar:
Jag beundrar er vakter som patrullerar slottet nattetid. Fy farao vad läbbigt det måste vara. Jag kan i min vildaste fantasi inte förstå hur man vågar göra det. Det finns ju så mycket spöklika grejer i slottet som kan spela spratt med ens hjärna. För att inte tala om de knarrande golven och de stirrande blickarna från tavlorna och statyerna. Och tänk er nattetid att vara där helt ensam… alltså jag får gåshud vid bara tanken.
All heder till er som vaktar Drottningholm dag som natt. Vilket fint jobb ni gör.