Spökhästen

Sätravik.

Sätravik.

Den som dött en grym död sägs vara mer benägen att gå igen än andra, en sak som uppenbarligen gäller djur lika väl som människor.

Strax söder om Nykvarn ligger sjön Yngern. Dess otaliga vikar, sund och öar är till största delen obebyggda, och dess form så slingrande att man brukar benämna den med två olika namn, Norra och Södra Yngern, trots att det hela tiden är samma sjö. Vid dess östra strand ligger i en uthuggning i skogen ett stort gult hus, gården Sätravik.

Sätraviks gamla barnhem. Här sägs spökhästen springa om kvällarna.

Sätraviks gamla barnhem. Här sägs spökhästen springa om kvällarna.

Sätravik ser inte riktigt ut som en villa, och inte heller som en bondgård. Förklaringen är att det inte är något av det, utan ett gammalt barnhem dit föräldralösa eller omhändertagna Stockholmsbarn skickades för att ”stärkas och härdas”, som det hette. Sätravik stod klart 1909, och drevs av FVO, Föreningen för Välgörenhetens Ordnande, en förening som fortfarande existerar men lite mer i skymundan. Trettiotre tunnland mark köptes in mitt i ödemarken, men vackert beläget vid Yngerns strand, och här fanns plats för runt trettio flickor i åldrarna upp till tonåren. En av dem skulle senare beskriva ett hus som med sina ekonomibyggnader och föreståndarinnans villa står ensamt i en tät och mörk skog där inte många färdades förbi.

Kaninstallet låg i en nu riven byggnad alldeles bakom det större röda huset på bilden.

Det forna kaninstallet där spökhästen sägs trava.

Att platsen var enslig, och är så än idag, ger den en lite egendomlig atmosfär. Det behövs inget större mått fantasi för att tänka sig hur det känns när höststormarna river i träden, och den annars leende sjön blivit svart, kall och hotfull. Det dröjde inte heller länge förrän det bland barnen på Sätravik började gå rykten om att platsen var hemsökt, men även de vuxna lär ha både hört och sett underliga saker. En bit ovanför huvudbyggnaden på Sätravik låg förr det så kallade kaninstallet där ett antal tamkaniner hölls, och här, tätt inpå den omgivande skogen, var en plats de flesta av Sätraviks invånare skulle komma att undvika nattetid. En kvinna som bott här, hon var sexton vid tillfället, har berättat om hur ett tilltänkt spratt slutade i fasa. Det är septemberkväll, och några av flickorna har varit ute på långpromenad när en av dem bestämmer sig för att driva med sina spökrädda kamrater.  Hon skyndar i förväg hem, och gömmer sig i en klädkammare med ett lakan till hands och spanar förväntansfullt ut genom det lilla fönstret efter de övriga. I mörkret får hon höra ett ljud hon först tror är sina vänner, men sedan till sin förvåning inser är en häst. Hon kan tydligt höra hur den frustar och skrapar med hovarna, och kan till sist inte hålla nyfikenheten i schack, utan går ut för att se efter. Hästen verkar gå på den lilla stigen mellan kaninstallet och det större uthuset, men när hon kommer dit är den spårlöst försvunnen. Efter att ha letat en stund ger hon upp och återvänder till garderoben övertygad om att hon på något sätt inbillat sig alltihop, men har knappt kommit på plats vid fönstret förrän ljudet är tillbaka. När hon lyssnar lägger hon märke till en egendomlighet hos den okända hästen, den gör gång på gång sin vandring från kaninstallet, men utan att någonsin gå tillbaka. Åter springer hon ut på stigen, och den här gången slutar inte ljudet. Det verkar finnas runtomkring i hennes omedelbara närhet, trots att hon inte kan se minsta spår av dess förmodade upphovsman, och hon överväldigas av känslan att allt inte står rätt till, känslan av att det där som låter som en häst egentligen är någonting helt annat. Upptäckten är otrevlig, och obehaget så starkt att hon springer in, och finner sina kamrater redan hemma. Av rädsla för att bli till åtlöje vågar hon inte berätta om den kusliga upplevelsen, men får några dagar senare veta att fler hört spökhästen.

Den hemlighetsfulla skogssjön Yngerns öga där en bonde och hans två hästar sägs ha dött en fasansfull död.

Den hemlighetsfulla skogssjön Yngerns öga där en bonde och hans två hästar sägs ha dött en fasansfull död.

Bara några hundra meter från Sätravik ligger en djup skogssjö med det säregna namnet Yngerns öga, om vilken det berättas om en hemsk olycka som skulle inträffat någon gång under 1700-talet. Vägbanan går högt över sjöns strand, och alldeles intill branten som stupar mot det svarta vattnet. En torpare från Vik vid sjön Ogans södra strand befinner sig en kväll på väg hem när han trött efter en lång färd somnar vid tömmarna. I mörkret trampar hästarna fel med resultat att hela vagnen tumlar utför branten ner mot Yngerns öga. Torparen dör omdelbart, men mot de stackars hästarna är ödet hårdare, och med brutna ben och sönderslagna kroppar förmår de inte ta sig upp. Platsen är enslig och inte mycket trafikerad och ingen hör deras smärtfyllda och plågade skrin. När olyckan äntligen upptäcks har de gnagt marken ren in på bara jorden i sina förtvivlade försök att finna föda, och måste levt flera dagar under fruktansvärda plågor innan döden till sist befriat dem. Kan det finnas ett samband mellan denna händelse, om vilken stockholmsbarnen på Sätravik säkerligen inte hade någon aning, och spökhästen? Det får vi nog aldrig veta, men det sägs att någonting ännu går i skogen kring den ensamma gården.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *