Spökklockan

Lövsta säteri

En undangömd gård i ett uråldrigt landskap. Och berättelser om nergrävda skatter och en spökklocka som ringer av sig självt.

Norr om Lejondalssjön ligger ett stilla landskap med omväxlande öppen hagmark och skogsklädda bergshöjder. De flesta husen är sentida sommarbostäder, och när den varma årstiden tagit slut sänker sig tystnaden och mörkret över grusvägar och backar. En dryg kilometer norr om strandkanten möter man Lövsta allé, och alldeles intill den lilla herrgård som lånat den sitt namn, en vemodig överbliven rest från en gången tid. Oftast står huset låst och tomt. Det lever upp vid kalas och bröllopsfester, och surrar då av ett snudd på overkligt liv. Det är trots allt ett värdigt och ålderstiget hus.

Natt över Lövsta.

Lövsta säteri gör inget väsen av sig, tvärtom. Gården vänder ansiktet bort från landsvägen och ut mot ängen och skogen som om den föredragit att vara ifred. Inte ens den pampiga herrgårdsallén för rätt på manbyggnaden, utan smyger upp vid sidan om, liksom manande besökaren att hellre passera. Här har aldrig varit något riktigt storslaget herremansliv, snarare en stilla vardagslunk i skuggan av det jordbruk som gav gården sin näring. Kanske är det det småskaliga i alltihop som gör att det känns så speciellt på Lövsta, så uråldrigt och säreget, som om generationer av döda lövstabor betraktade dig där du står på den lilla grusade gårdsplanen eller i dess terrasserade park med de fåtaliga knotiga träden. För Lövsta är mycket äldre än det vid första anblicken verkar. Riktigt hur gammalt skvallrar den fornborg och de hela sex olika järnåldersgravfält som omger gården om, men även huset självt har en imponerande ålder. Det nämns i skrift första gången 1311, och den ännu bevarade välvda murade källarvåningen dateras till just 1300-talet.

1700-talsrummen på Lövsta säteri. Spökar det här?

Både Gustav Vasa och hans pappa har varit herrar till Lövsta även om det är mer än tveksamt om de någonsin satte sin fot här, och den nuvarande huvudbyggnaden restes av dåvarande ägaren överste Mauritz Duvall och stod klar 1652. Vid mitten av 1700-talet byggdes det gamla knuttimrade huset på med en våning och fick i stort sett det utseende det har nu, men tiderna förändras och under 1800-talet degraderades Lövsta säteri till sommarbostad vars jordbruk sköttes under överinseende av en rättare. Den siste private ägaren var rosenodlaren Lars Berggren som tvingades maka på sig när staten tog över marken 1967 för att inlemma den med Svea Livgardes övningsområde. Med militären började en sorglig tid för Lövsta. Något behov av den lilla herrgården hade man inte, och redan 1970 ansökte fortifikationsförvaltningen om tillstånd att riva de obebodda och alltmer förfallna husen, en plan som dock stötte på oväntat lokalt motstånd. Efter en lång och segdragen strid som till slut vandrat hela vägen upp i riksdagen tog hembygdsföreningen över driften 1983, men det skulle dröja ytterligare sex år innan Lövsta åter var i beboeligt skick.

Lövstas vällingklocka som sägs ringa av sig självt.

Naturligtvis har Lövsta sina legender, som den att drottning Kristina en gång skulle sovit här, eller den om en dold underjordisk gång mynnande någonstans i källaren, och vid den stora eken vid vägkanten intill Tranbyggevägen alldeles i början av allén sägs en skatt ligga nergrävd, en skatt som ännu väntar på sin upptäckare. Säteriets numera till största delen avstyckade marker hade fantasieggande namn som Domkärret, Dalkarlsängen och Kurhagen, alla med sin sedan länge glömda historia. Under de många långa åren i Lövstas omväxlande liv har en hel del folk vistats här, arbetat, älskat, hatat och dött, och åtminstone en av dem sägs aldrig lämnat platsen. Besökare på Lövsta säteri har berättat om märkliga möten i natten, och om kusliga och oförklarliga ljudfenomen. En av dem är en sen kväll på väg ner från övervåningen efter att ha gått runt och släckt och kontrollerat att alla fönster är ordentligt stängda. När han släcker sista lampan över trappavsatsen blir mörkret kompakt och han står några sekunder på översta trappsteget för att låta ögonen vänja sig vid dunklet. Enda ljuskällan kommer nerifrån entréhallen där taklampan sprider ett gulaktigt sken som dock inte når hela vägen upp. Med ena handen på räcket tar han ett par trevande steg när han av en anledning han efteråt inte kan förklara vänder sig om för en sista blick över salen, men blir stående, stel av överraskning och obehag. Mitt i rummet står en blek kvinnogestalt klädd i klänning med lång svepande kjol. Trots att hon bara befinner sig ett par meter ifrån honom kan han inte urskilja hennes anletsdrag, endast de mörka stickande ögonen som verkar genomborra honom med blicken. De står så, utan att ett ord yttras mellan dem, den levande och den döda, för att det inte är en levande människa han har framför sig är han fullt övertygad om. Det känns som en evighet, men varar förmodligen endast någon minut, innan den okända kvinnan sakta bleknar bort och försvinner. Att gå och se efter på platsen där hon stått har han minst av allt lust med, och lämnar Lövsta säteri så snabbt han kan efter det oväntade mötet. En annan besökare befinner sig även hon ensam i huset när hon hör hur någon ringer i den gamla vällingklockan från 1790 som numera sitter monterad i taket intill trappan på övervåningen. Ljudet är sprött och avlägset, som en kyrkklocka hörd på avstånd och inte alls som den malmfulla klang den vanligen ger ifrån sig, och framkallar oförklarlig ångest hos lyssnaren. En snabb titt upp avslöjar bara vad hon redan visste: att ingen levande människa befinner sig där, och när klockklangen återkommer några minuter senare, den här gången högre och tydligare, tvekar hon en lång stund innan hon går upp för trappan. Klockan hänger stilla, och varken kläppen eller kedjan man drar i rör sig det minsta och ändå är hon säker på vad hon hört. Strax därpå anländer fler människor och klockan verkar därefter ha stillat sig, eller kanske dess ljud helt enkelt drunknat i prat och fotsteg och smällar i dörrar. Dess klang glömmer hon dock inte i första taget och erkänner att hon under resten av kvällen känt sig ytterst illa till mods varje gång någon av festdeltagarna fallit för frestelsen att dra i klockkedjan.

Text och bild: Petter Inedahl

7 Kommentarer till “Spökklockan”

  • Ingrid Jerrås

    Var det inte Von Fersen som ägde Lövsta ett tag och hade det som sommarnöje. Tänker på Fersenska mordet som kanske kan bidra till spökerier i så fall.

    • Skarn

      Kanske du tänker på Steninge? Det ägdes av den olycklige Axel von Fersen som även sägs spöka där.

  • Ingrid Jerrås

    Nej det var Lövsta slott som hans syster Sophie ärvde och bodde i efter mordet för det var för oroligt i Stockholm. Men spökar dom möjligen om du vet något?

    • Skarn

      Det Lövsta där Sophie Piper bodde ligger utanför Norrköping. Det sägs att det spökar även där.

  • Ingrid Jerrås

    Har man märkt om det är Axel och Sophie Fersen som spökar eller kan det vara andra som går igen där. Deras livs slutade fruktansvärt så man kan tro dom skulle vara oroliga efter sina dödar. Men det kanske dom inte är.

    • Någon

      Ingrid: Löfstad slott håller sig med en ”grå dam” som sägs visa sig när ett dödsfall är nära förestående för folk i personalen eller andra med anknytning till slottet. Denna gråklädda dam är av vittnesmål att döma ingen mindre än Sophie Piper, så inte helt oväntat spökar hon på Löfstad. Och även på Medevi brunn och ännu fler ställen påstås det, så hon verkar vara ett ovanligt upptaget spöke!
      När det gäller hennes berömde bror har hans blodiga vålnad setts vandra omkring i Hultgrenska huset (där restaurangen Rodolfino numera huserar). Enligt boken Stockholms spökhus av Stig Linell, några andra källor har jag inte att komma med där.
      För övrigt har Sophie Piper uppenbarligen sällskap av många andra andar på Löfstad (inte Lövsta alltså) . Bland annat en piga som oavsiktligt brände ner slottet under 1750-talet (det återuppbyggdes alltså) och strax därefter tog livet av sig, folk har hört hennes skrik ute på gården.
      Har själv varit på spökvandring på Löfstad vid ett tillfälle. Spök-Fersarna uteblev liksom de andra berömda spökena. Däremot verkade medierna få något slags kontakt med slottets sista ägarinna (Emilie Piper om jag minns rätt) och tjänarstaben nere i köksregionen där det verkar ha varit ett j***a hålligång.

  • Ingrid Jerrås

    Tack det var ett bra svar. Har för mig jag har läst om Hultgrenska huset tidigare så ska kolla mer om det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *