Spökmossen

Torö kyrka

Officiella ortnamn där ordet spöke ingår är extremt sällsynta, men de inofficiella desto fler. Kan det vara så att de som bor på platsen vet saker de på kommunkontoret inte har en aning om?

Som en skyddande pir mot Östersjöns vågor ligger Torö och vakar över landet innanför. Det är en stor ö, en av de större i den här delen av skärgården, och den som befinner sig mitt på kan ibland ha svårt att tro att det verkligen är en ö. Traktorer plöjer åkrarna, och timmerbilar bär sina lass precis som på fastlandet, men det räcker oftast med några minuters promenad för att sjön ska blänka mellan stammarna, antingen det nu är öppna havet eller Svärdsfjärden. Efter Torö blir öarna betydligt mindre för att sedan helt tona ut i fjärran med Gunnarsstenarnas fyrblänk som sista utpost.

Herrhamra, där majorskan Magdalena Hallström dog strax före jul 1806.

Torö har varit bebott i varje fall sedan medeltiden, och här lär man i forna tider ha sett sjöjungfrun kasta sig i vågorna och mana upp storm när fiskebåtarna skulle ut. Att det är en gammal bygd  är annars inte helt lätt att märka. Det äldsta huset är kyrkan från 1600-talet, vilken dock länge stod öde efter ryssarnas hemsökelser 1719. Den övriga bebyggelsen är en märklig blandning av opersonliga 60-talsvillor och rödmålade 1800-talshus. Om sommaren tredubblas öns befolkning, minst, men annars är det en stilla avkrok vars stillhet dock sägs vara ytterst bedräglig.

Spökberget kanske inte gör skäl för epitetet berg, men väl för resten av namnet om man får tro vad som berättas.

Strax efter kyrkan passerar vägen en liten bergknalle på höger sida alldeles invid körbanan. Den ser inte mycket ut för världen, men är fruktad och går allmänt under namnet Spökberget även om epitetet berg i det här fallet snarast är att betrakta som smicker. Här sägs gränsen mellan de levandes och de dödas värld suddas ut. En bilförare som en sen kväll varit på väg förbi, han är inte från trakten och känner varken till namnet Spökberget eller dess rykte,  berättar hur han plötsligt får se en svartklädd kvinna kliva rätt in i skenet från bilens strålkastare. Hon kom från ingenstans, och det är med nöd och näppe han hinner väja och med ännu mindre marginal han sedan undgår att hamna i diket. Lika arg som skärrad får han stopp på bilen och kliver ur för att säga några sanningens ord, men finner till sin förvåning att kvinnan är spårlöst försvunnen. Han ser sig omkring och ropar några inte alltför väl valda uttryck innan det till sist går upp för honom att ingen annan än han själv är där. Ilskan förbyts i tvivel, och efter en sista blick över de tomma ängarna startar han motorn igen. Av ren reflex kastar han ett öga i backspegeln bara för att få se den svartklädda kvinnan stå där i baklyktornas röda sken. Hon genomborrar honom med blicken, och det är någonting med gestalten som gör att han tappar all lust att komma henne närmre och istället kör därifrån på ett sätt som i kombination med den slingrande vägen inte är att rekommendera. Vålnaden som gett Spökberget sitt namn sägs ha varit en fru Hallström som en gång bott på Herrhamra gård. På väg hem från kyrkan en vinterdag skenar hästarna och vagnen stjälper och slås sönder mot bergväggen. Fru Hallström överlever kraschen, men dör av sina skador ett par dagar senare, och redan någon vecka efter dödsfallet lär de första ryktena om att allt inte stod rätt till vid olycksplatsen ha kommit i omlopp, rykten som är lika intensiva idag. En titt i kyrkböckerna för Torö socken ger vid handen att familjen Hallström mycket riktigt ägt Herrhamra under större delen av 1800-talet. Den förste av dem var drottning Sofia Magdalenas förra hovdam Magdalena Hallström, vars make majoren Axel de Brenner köpt gården 1789. Sedan han dött av en febersjukdom år 1800 bor hon här som änka tills hon själv avlider strax innan jul sex år senare, och det bör rimligtvis vara denna kvinna som berättelsen åsyftar, då den enda andra fru Hallström att bo på Herrhamra var änkeprostinnan Sophia Hallström som dör av ålder 1849, 84 år gammal. Församlingens dödbok nämner dock ingenting om en olycka i samband med Magdalena Hallströms död, hon avlider av cancer 55 år gammal, men såväl tiden, tidigt 1800-tal, som årstiden, den 20 december, stämmer och det finns ju ingenting som hindrar att hon kört omkull trots att själva dödsorsaken varit en annan.

Spökmossen, där ett mördat barn sägs skrika om nätterna.

Ungefär tre kilometer längre bort passerar vägen tätt intill en mosse. Den skymtar bland tallarna på samma sida vägen som Spökberget strax innan Herrhamra grindar och har så länge någon kan minnas kallats Spökmossen, ett namn som till sist blivit halvofficiellt och till och med hittat in på enstaka kartor. Det är en enslig plats vars dystra skuggor ligger långa över körbanan i solnedgången, och det sägs att den som går här riskerar ett möte med mylingen, vålnaden av ett mördat barn, vilket ska ha grävts ner i mossen av sin inte helt genomtrevliga mor. Gamla tiders Toröbor berättade om en pipig röst som ropar inifrån mossen och försöker övertyga förbipasserande att lyfta på stålet som lagts i byttan den blivit nergrävd i så att den kan komma upp. Stål troddes ha makt att hålla den döde kvar i sin grav, men om man ska tro berättelserna var det aldrig någon som kände sig manad att försöka experimentet. Idag, när majoriteten av de som färdas här passerar förbi på någon minut instängda i sina bilar, är antagligen mylingen i Spökmossen inte någonting som särskilt ofta sysselsätter tankarna, men en gång var det en fruktad plats.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.