Spökskeppet

Älggreten.

Älggreten.

Med master, rår och svällande segel tornade skeppet upp sig framför henne, ett skepp som ingen levande någonsin färdats med.

Ett par kilometer nedanför Bergshamra, strax väster om Vettershaga, ligger en slingrande skogssjö med det märkliga namnet Älggreten. Dold bland bergspucklar och höga stammar dyker den upp likt en hägring för de fåtaliga vandrare som söker sig hit. Vegetationen kring dess stränder är blandad på ett sätt som om naturen inte riktigt kunnat bestämma sig. Här växer tall, gran, björk, al, en och en hel del annat, och även själva strandkanten skiftar tvärt mellan sumpig sankmark och både blanka och mossiga klipphällar. I det dunkla vattnet flyter näckrosor, och fiskarna gör ringar på ytan med ett plaskande som oväntat bryter en annars tryckande tystnad. Halvt begraven i löv från många höstar ligger det ruttnande vraket av en gammal eka, med bordläggningens ärgade kopparspikar trotsigt gröna mot det murkna grå virket, och en rödrostig ringbult i stäven. Ett överblivet och bortglömt minne av flydda somrars fiskefärder.

Vraket av en längesedan glömd eka multnar i strandkanten.

Vraket av en längesedan glömd eka multnar i strandkanten.

Älggreten är en smal sjö, knappt hundrafemtio meter på sitt bredaste ställe vid torpet Eldsvik, men över en kilometer i längd. Trots att vattnet även i sommarsolen sällan förlorar sin svärta lär största djupet inte vara mer än strax under fyra meter, fisken här var länge svartlistad på grund av de höga kvicksilverhalter som uppmättes under 1970- och 80-talen. Sjön kallas på äldre kartor Älgletan, och det tidigare nämnda torpet Älgletet, ett torp som nybyggdes i början av 1900-talet och sedan dess snarare påminner om grosshandlarvilla med sitt stora och märkliga torn. 1920 sänktes hela sjön med över en halvmeter, varför den idag endast är en skugga av sitt forna jag.

Spökar det i Älggreten?

Spökar det i Älggreten?

Att trakten länge varit bebyggd visar gravfältet nere vid stranden av Vettershagasundet, samt även på andra sidan ute på Väringsö. Inte mindre än tre stockbåtar, gjorda av urholkade trädstammar, har hittats i kärrmarkerna mellan de närliggande sjöarna Oskäran och Malmsjön, men kring själva Älggreten har inga fornfynd gjorts överhuvudtaget, som om förfäderna nogsamt undvikit dess närhet trots kräftor och gäddor. Även vägarna gick förr tätt intill kusten på säkert avstånd från den mörka skogssjön, och dagens Länsväg 276 är en betydligt senare konstruktion. Älggreten var långt fram i nyare tid ökänd för sina många övernaturliga händelser, och ett flertal personer har berättat om oförklarliga skuggor både över och under vattenytan, röster som ropar i mörka nätter, och en allmän känsla av att vara iakttagen och inte välkommen.

Älggretens mörka vatten. Det forna torpet Eldsvik skymtar på andra sidan.

Älggretens mörka vatten. Det forna torpet Eldsvik skymtar på andra sidan.

Den märkligaste händelsen av alla borde dock vara den som en kvinna från närbelägna Vik har berättat om. Hon befinner sig en kväll vid strandkanten en bit bortom Eldsvik på väg hem längs en av de smala nyckfulla stigarna när hennes tankar störs av en svans hesa skriande. Fågeln lyfter med ett brak i den stilla blå skymningen, och dess avfärd får vattnet att skvalpa mot trädrötterna i strandkanten. Hon vänder sig instinktivt om efter det flyende djuret när hon till sin förvåning får se ett skepp komma seglande rätt över sjöns svarta vattenyta. Det är en stor tvåmastare, en galeas med ålderdomlig rigg, och trots att det är vindstilla verkar dess segel spända till bristningsgränsen. Skrovet står ljust mot det mörka vattnet, men inte ett ljud hörs. Inget bogsvall, inget gnisslande tågvirke, inga sjömän som ropar till varandra. Synen varar endast någon minut innan hela fartyget verkar falla samman. Rår, segel, vant och master ramlar ihop över däcket som sjunker ner under ytan för att försvinna lika oförklarligt som det dykt upp, och kvinnan, vars häpenhet nu övergått i skräck, springer därifrån så fort hon kan. Att inget fartyg av den storleken någonsin seglat på Älggreten är troligen överflödigt att nämna, och att skeppet hon sett inte var av denna världen skulle hon vara övertygad om under återstoden av sitt liv. Om spökskeppet var en otäck engångsföreteelse eller om det siktats av fler är obekant. Kanske seglar det än, bådande ont för den som ser det?

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *