Spökslottet Ängsö

Ängsö slott

Ängsö slott

En sten som bringar död, en kedja från helvetet, och spöken av både människor och djur. Ängsö slott lär vara ett av landets mest hemsökta hus.

Strax norr om Fogdölandet ligger den stora Ängsön. Avståndet är inte mer än drygt tre kilometer, och hade det inte varit för det förargliga faktum att Mälaren låg mitt emellan hade det varit snudd på promenadavstånd. Som namnet antyder består Ängsön till största delen av jordbruksmark, och halvvägs ner på dess västra udde, nästan inom synhåll från Kungsårafjärden, ligger Ängsö slott, ett av Sveriges mest beryktade spökslott.

Ängsö kyrka

Ängsö kyrka, där de döda sägs fira julotta.

Ängsö slotts äldsta historia förlorar sig i tidernas dunkel. Man vet att det på 1200-talet tillhörde Riseberga kloster för att sedan via de olyckliga hertigarna Erik och Valdemar Magnusson vilka 1318 svalt ihjäl i Nyköpingshus fängelsehålor hamna i händerna på familjen Sparre. Det stora stenhuset med sina tjocka murar var redan då starkt befäst, och när ägaren Knut Bengtsson Sparre under unionsstriderna tog danskarnas parti belägrades Ängsö av Gustav Vasas trupper, men inte förrän Knut Sparre 1522 skjutits på muren av det likaledes belägrade Västerås slott gav besättningen upp. Slottets tunga murmassa ger än idag ett medeltida intryck trots de många sentida fönsteröppningarna, och Ängsö hade som ett av ytterst få svenska slott hals- och handrätt, vilket innebar att slottsherren hade egen domsrätt med befogenhet att utdela dödsstraff. Ett stenkast från slottet ligger dessutom Ängsö kyrka där slottets härskare kunde tillsätta präst utan rådgöra med domkapitlet.

Ängsö slott från kyrkogården där Anders Luxemburg ligger begravd.

Ängsö slott från kyrkogården där Anders Luxemburg ligger begravd.

Som tidigare antytts går en hel uppsjö sägner om Ängsö slott, en av dem den om de dödas julotta, vilken gruvliga mässa lär ha besökts av slottets ägarinna, ibland omnämnd som Elsa Trolle ibland som Brita Bååt, bägge slottsfruar på Ängsö under 1500-talet. I kyrkan förvaras en värja med vad som menas vara en flik av den slöja den stackars kvinnan haft på sig vid kyrkobesöket, en värja enligt legenden buren av hennes döde man som försökt få med sig den ännu levande hustrun i graven. Om samma Brita Bååt berättas också att det porträtt som hänger i slottet aldrig får flyttas, och att de gånger detta ändå skett tavlan var natt ramlat ner från sin krok tills den återbördats till sin ursprungliga plats. En annan historia är den om slottsherren Johan Sigismund Sparre, vilken en natt drömt hur en vålnad försökt släpa med honom till helvetet med hjälp av en kedja lagd om den stackars mannens hals, och hur han när han vaknat funnit halsen full av blåmärken och skrapsår och dessutom med en guldkedja hårt virad runt. Enligt en annan variant av sägnen ska han ha vunnit kedjan av ingen mindre än djävulen själv under ett nattligt tärningsspel, och att denna kedja aldrig får lämna Ängsö då slottet i sådant fall kommer att brinna ner. Märkligt nog talar det ännu bevarade köpekontraktet mellan Johan Sparre och Carl Piper, vilken 1710 köper slottet, om ”guldkedjan vilken om en nattetid framburen och lagd på bordet i Ängsö stora stenhus av ett spöke”.

Stora salen på Ängsö slott där man lär kunna höra fotstegen av spökhunden Cotillon.

Stora salen på Ängsö slott där man lär kunna höra fotstegen av spökhunden Cotillon.

Slottsparken med sina alléer och lövgångar är till stora delar bevarad även om de magnifika dammarna och kanalerna från tiden kring sekelskiftet 1800 skattat åt förgängelsen. Här lever inte mindre än sju av Sveriges femton fladdermusarter, och en minnessten helgad åt Cotillion, en hund som dog 1781 men ännu sägs spöka i parken, pryder en liten kulle i dess västra hörn. Inne i kyrkan finns två gravklot tagna från järnåldersgravar i trakten, och om det ena berättas att det ursprungligen funnits på Ryssbo gård, men att folket där ideligen drabbats av sjukdom sedan klotet kommit i huset och att de därför burit det till Ängsö kyrka. Kanske var det de heliga omgivningarna som gjorde susen för alla sjukdomar försvann lika plötsligt som de kommit. Enligt samma sägen ska prästen vid två tillfällen kastat ut det förargligt hedniska gravklotet ur kyrkan, men att det morgonen efter återfunnits på sin gamla plats i sakristian, och en förbannelse lär nu vila över stenen så att den som rör vid den ofelbart kommer att drabbas av ond bråd död. Även i själva slottet sägs det spöka, och en man som besökt Ängsö berättar hur en grå skepnad klivit rätt ut genom väggen. Både personal och besökare lär dessutom vid upprepade tillfällen sett den gråaktiga siluetten av en liten man i lång kappa, en vålnad som tros vara dvärgen Anders Luxemburg vilken bott på Ängsö slott och även ligger begravd på kyrkogården här. En kvinna som besökt slottet berättar hur hon befinner sig ensam i ett av rummen när hon hör ett prasslande bakom sin rygg . När hon vänder sig om finner hon sängen som nyss varit bäddad i vild oordning, och stämningen blir genast otäck. Än värre blir det när hon upptäcker att någonting oformligt ligger mellan lakanen. Hon menar att hon inte tror på spöken, men har ingen förklaring till det skedda och händelsen fick henne att genast lämna Ängsö slott. En man som sovit över här blir mitt i natten väckt av ljudet av hästhovar som klapprar över gårdsplanen, och när han ser ut genom fönstret blir han varse den halvt genomskinliga skepnaden av en häst i vilt sken. Den galopperar runt och försvinner spårlöst efter att ha sprungit rätt in i muren. Kanske var det Karl XII:s häst Brandklipparen, vilken sägs hemsöka parken, en smula ironiskt eftersom den dog här 1740 efter att ha blivit skrämd av vad några menar var ett spöke.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *