Svart Vendel

Vendels kyrka

Vendels kyrka

En hednisk plats där svarta hotfulla skuggor hemsöker både kyrka och prästgård. Vendel är mer än det ser ut vid ett första ögonkast.

Att Uppland är platt blir på få ställen mer uppenbart än på de vida fälten kring Vendels sägenomspunna och märkliga medeltidskyrka. Här böljar säden ända bort till horisontens disiga grönblå band, och minsta knöl i landskapet ger intryck av någonting betydande, av magiska kullar som visserligen ligger tysta i sommarvärmen, men vars innersta väsen man inte behöver någon stor portion fantasi för att förställa sig under årets mörkare delar. En rad urgamla gravfält och högar anas under sly och spretiga träd, och historien känns med ens väldigt nära. Vendelborna själva menar att det var här Sveriges vagga stod, ett påstående vars historiska riktighet kanske inte alltid övertygat de utomsocknes, men som  dock inte är helt gripet ur luften. Det räcker med att påminna om de smått fantastiska gravfynd som gjordes när kyrkogården skulle utvidgas i slutet av 1800-talet, fjorton båtgravar som gav namn till en historisk era, vendeltid, och vars konstskicklighet och rikedom lämnar senare perioder långt i kölvattnet.

Södra stigluckan där klockaren en gång lär ha haft sin bostad.

Södra stigluckan där klockaren en gång lär ha haft sin bostad. Höjden på den gamla kyrkogårdsmuren till vänster framgår om man jämför med portöppningen.

Den röda tegelkyrkan ligger på krönet av en sluttning, skuggad av kyrkogårdens träd och delvis ännu omgiven av en förvånande hög och tjock bogårdsmur vars två bevarade stigluckor snarare gör intryck av porttorn, en ringmur i det hedniska landskapet runt den kristna gudens högsäte. Rummet ovan den norra stigluckan var en gång fängelse, kanske en sista förvaringsplats för de olyckliga som från dess fönster kunde skymta avrättningsplatsen i backen några hundra meter därifrån, en plats som för övrigt än idag sägs vara hemsökt. Största delen av Vendels kyrka härstammar från 1400-talet, samtida med stigluckorna, men redan långt tidigare fanns en kyrka här, och innan det troligen en hednisk offerlund eller kanske ett tempel. Snorre Sturlasson berättar att när Oden slog sig ner i Sverige skänkte han landet kring vad som senare skulle bli Vendels kyrka till en av sina tolv mäktiga diar, rådgivare. I Vendels kyrka hölls också begravningsgudstjänst för Erik XIV, som 1577 mördats på närbelägna Örbyhus slott, även om det kungliga liket sedan forslades vidare till domkyrkan i Västerås för en mer högtidlig viloplats.

Predikstolen i Vendels kyrka där prästen Holmberg sägs ha blivit instängd av ett ondskefullt svart väsen.

Predikstolen i Vendels kyrka där prästen Holmberg sägs ha blivit instängd av ett ondskefullt svart väsen.

Trots stora fönster och högt i tak är atmosfären en smula dunkel inne i kyrkan. Mörkret dröjer i hörnen, och nischer, pelare och djupa dörröppningar gör att man aldrig har full kontroll över rummet, aldrig känner sig helt ensam under de vackra senmedeltida valvmålningarna. Så berättar en tidigare anställd i kyrkan hur han befunnit sig ensam i koret sysselsatt med att ställa i ordning inför kommande gudstjänst när han får en förnimmelse av annalkande hot, och då han vänder sig om finner sig öga mot öga med en stor svart gestalt som glider ut i kyrkorummet från väggen under orgelläktaren. Den storväxta skepnaden, betydligt större än en människa, står några sekunder och stirrar mot honom innan den drar sig tillbaka samma väg den kommit, och trots att det är fullt dagsljus tar det åtskilliga minuter innan mannen repat mod nog att följa efter. Till hans lättnad är den dock försvunnen, endast en överhängande känsla av fara dröjer sig kvar och han erkänner att han lång tid efter det inträffade såg sig om över axeln inne i kyrkan för att vara säker på att den svarta gestalten inte skulle komma tillbaka. Även tidigare lär man kunnat möta Vendels kyrkas osaliga väsen, och en kvinna som en gång bott i trakten har berättat om hur prästen Holmberg under 1820-talet jagats upp i predikstolen där han sedan tillbringat några fasansfullt långa minuter då den uppenbart illasinnade skepnaden blockerat vägen ner för den branta trappan. Enligt ett lokalt rykte lär man flera gånger ha försökt driva ut Vendels svarta väsen, och ett nu avlidet vittne berättar hur han och en bekant vid midnatt sett två präster komma ut ur kyrkan i full ornat och ivrigt gestikulerande, uppenbart efter att en ritual de inte ville skulle komma till allmän kännedom.

Vendels prästgård. Spökar hemmansägare Fåndin här?

Vendels prästgård. Spökar hemmansägare Fåndin här?

Även den alldeles intill kyrkan belägna prästgården rapporteras ha varit föremål för hemsökelser av närgånget slag. En kväll vaknar hela hushållet av att det dånar från vinden, ett märkligt och obehagligt ljud liksom av stark eld. Paniken är nära innan någon gör de övriga uppmärksamma på att ingen rök eller brandlukt känns och när de efter en stunds diskussion går upp för att se efter slutar ljuden tvärt och inte ett spår av eld står att finna. Vid andra tillfällen bultar det tungt i väggarna som om någon stod utanför och slog med en stor hammare, en sak som givetvis inte skett, och en kvinna i hushållet får en chock när hon möter en svävande ljusboll som dessutom följer efter henne från rum till rum. En besökare vaknar mitt i natten av att en hästskjuts kör runt i gruset på gårdsplanen, men när han tittar ut är platsen tom och morgonen därpå finns inte heller varken hjul- eller hovspår att se. Enligt lokal legend lär den som spökar i Vendels prästgård vara en hemmansägare Fåndin från närbelägna Gryttby, en man som dåvarande prästen Schram, kyrkoherde 1846-1864, tyckt extremt illa om och som därför fått en upprörande dålig begravning. Kanske är det därför han ännu sägs hemsöka sin antagonists forna hem.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *