Teaterns objudna gäster

Ulriksdals slottsteater.

Ulriksdals slottsteater.

Att vara nervös inför en föreställning är ingenting ovanligt för en skådespelare, men det är inte publiken som får personalen på Ulriksdals slottsteater att bli oroliga. Det är skepnaderna som smyger i kulisserna.

Vägen ner mot Edsviken kantas av mörka och höga stammar, och de fåtaliga lamporna kastar ljuscirklar med gulaktigt sken. Strax till vänster om stigen dyker ett staket oväntat upp i skogen, det är den gamla invalidkyrkogården där åldrade soldater fått sin sista vila. Faktiskt är kyrkogården mycket större än staketet, och vägen går rakt över de dödas ben. En liten bit fram, vid backens slut, reser sig en stor gulputsad byggnad, den så kallade Confidencen. Det är Ulriksdals återuppståndna slottsteater.

Confidencen.

Confidencen.

Renässansslottet Jakobsdal började byggas runt 1640 av Jakob de la Gardie som passande nog döpte det efter sig själv. Det var ett högrest hus med brant takfall och en fasad smyckad med målningar och statyer som idag alla har fått skatta åt förgängelsen. I slutet av århundradet köptes det av änkedrottning Hedvig Eleonora som 1684 gav det som faddergåva åt sitt nyfödda barnbarn prins Ulrik, och då döpte om slottet efter honom. Den lille prinsen, en lillebror till blivande kung Karl XII, hann dock aldrig använda sitt slott, han hann aldrig ens bli så gammal att han förstod att han ägde det, då han dog ett knappt år senare.

Ulriksdals slott som det ser ut idag.

Ulriksdals slott som det ser ut idag.

Med undantag för familjen de la Gardie har Ulriksdal alltid varit i kunglig ägo, och här växte åtskilliga prinsar och prinsessor upp. Under åren som gick hann slottet uppleva både storhet och förfall, till vilken sista period man väl får räkna tiden som invalidhem för soldaterna från finska och tyska krigen under tidigt 1800-tal. Samma soldater vars ben nu ligger och multnar uppe i den lilla kyrkogården.

Invalidkyrkogården vid Ulriksdal. Här ligger de gamla soldaterna och multnar.

Invalidkyrkogården vid Ulriksdal. Old soldiers never die, they just fade away.

Ungefär mitt mellan Ulriksdals slott och invalidkyrkogården, strax bakom den brusande Igelbäcken, ligger slottsteatern Confidencen. Det är en mäktig byggnad som med lite god vilja själv kunnat vara ett slott, men börjat sin bana som ridhus. I mitten av 1700-talet lät dåvarande kungaparet bygga om det till teater, och det sägs att deras äldsta son, som senare skulle bli bli kung Gustav III, tagit sina första steg på en teaterscen just här. Slottsteatern på Ulriksdal föll med tiden i glömska, och den stora salen kom att användas till annat. Inte förrän efter det att Drottningholms likaledes glömda teater återupptäckts under 1920-talet fick Confidencen sin renässans. Den klassades snabbt som byggnadsminne, men det var faktiskt inte förrän under 1970-talet som det började spelas teater här igen. Dess namn är sentida, och kommer av 1700-talsuttrycket ”table a confidence”, förtroligt bord, vilket var en dåförtiden ytterst modern anordning som gjorde det möjligt att sänka hela matbordet ner i källaren för att dukas.

Ulriksdals slottsteater har  återuppväckt mer än bara skådespel.

Ulriksdals slottsteater har återuppväckt mer än bara skådespel.

Skådespelarna använder idag samma scenutrymmen som deras föregångare gjort över 200 år tidigare, och flertalet av dekorationerna är original. Det finns dock lite mer 1700-tal i den gamla byggnaden än vad de flesta tycker är bekvämt. Flera personer har berättat att de känt sig iakttagna då de väntat ute i kulisserna eller vistats i teaterns mer avskilda delar, och då de vänt sig om har de blivit varse en man och två flickor i 1700-talskläder. De säger ingenting, endast står där och spänner sina blickar i de levande, och en gång lär de till och med ha setts på scen inför publik. Ibland känns oförklarliga vinddrag i trapporna, eller hur det plötsligt blir kallt i rummet, alltid följt av samma känsla av att vara iakttagen trots att ingen annan människa finns i närheten. Vålnaderna på Ulriksdals slottsteater har än så länge aldrig gjort mer än stirrat, men flera som sett dem har känt starkt obehag. Kanske är de harmlösa skuggor ur det förgångna. Kanske inte.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

2 Kommentarer till “Teaterns objudna gäster”

  • Ingrid Jerrås

    En gång när jag stod där vid busshållplatsen vid uppfarten till Villa Beylon kom plötsligt två damer klädda i 1700-talskläder från teaterhållet. Dom tittade på mig och gick väldigt tyst. Den ena var kort och tjock med brunt hår och grön sidenklänning. Hon tittade nyfiket på mig hela tiden. Den andra var ganska lång och blond med en ljusblå-blommig sidenklänning. Hon tittade också på mig men var mer blyg och fnissade lite. Dom svävade tyst förbi mig. Plötsligt kom en mörkhårig, lång, smal man som var tunnhårig vid tinningarna tyst förbi mig. Han hade mörka byxor och vaderna syntes för byxorna var för korta och han hade mörk kavaj. Han skyndade sig mot kvinnorna som väntade på honom. Sedan gick dom mot Villa Beylon. Kändes både intressant och obehagligt att se dom.

  • Ingrid Jerrås

    Jag kom att tänka på att den blonda, vackra kvinnan jag såg liknade Sofia Magdalena av Danmark som tros spöka i Ulriksdals slott. Hon var vacker med blå ögon tror jag och fnissade blygt när jag tittade och tyckte hon var vacker. Sofia Magdalena var reserverad och kylig av sig men fåfäng och klädde sig vackert. Den andra kvinnan som var brunhårig och kort hade mörka ”ekorrögon” och log och var glad och verkade full av energi. Det står om spöken på Ulriksdals slott i Elbrundinos länk ”Spöken finns inte”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *