Torsdagsspöket

Älvesta.

Älvesta.

Trots att den ligger ensligt sägs man sällan vara ensam på Älvesta herrgård. Här vandrar någonting osaligt under gårdsplanens höga träd.

Vid stranden av Tullingesjön breder en platt dalgång ut sig mellan knaggliga bergshöjder. Det ser lantligt ut trots att det bara är några hundra meter från Albys villor och det trista industriområdet där Kumla by en gång var belägen. Öster om Hågelbyvägen öppnar sig fälten med en slingrande bäck vars spretiga träd står som vaktposter kring det djupt nerskurna och makligt porlande vattendraget. Nere vid sjöstranden tronar Älvesta herrgårds vackert ålderdomliga byggnader, och i hagarna går hästar. Ljuden från den stundom hårt trafikerade vägen absorberas av de mörka skogspartierna vilka även drar en barmhärtighetens slöja över miljonprogramsbebyggelsen längre bort.

Sedan den gamla uppfartsvägen tagits ur bruk nalkas man nu Älvesta från sidan, och det är inte förrän man är alldeles inpå man upptäcker att det är en herrgård.

Sedan den gamla uppfartsvägen tagits ur bruk nalkas man nu Älvesta från sidan, och det är inte förrän man är alldeles inpå man upptäcker att det faktiskt är en herrgård man har framför sig.

Älvesta tros ha uppförts kring 1630, men den nuvarande bebyggelsen lär stamma från 1726 då Sven Lagerberg köpte gården. Det är mycket i Älvestas historia som är dunkelt, bland annat har byggnadshistoriker haft svårt att förklara hur den skulpterade 1600-talsspisen hamnat i ett hus som är hundra år yngre, och medeltida kapitäl i den murade källaren bidrar inte heller de till att skingra mystiken. Sägnerna viskar om ett kloster som skulle legat här, och marken har bevisligen en gång tillhört kyrkan. Att platsen är urgammal är lätt att se. Bergsryggen norr om gården går under det talande men geografisk något märkliga namnet Tingshagen, och är späckad av stensättningar, gravfält och älvkvarnar. Längre ut mot näset mellan Tullinge- och Albysjöarna ruvar fornborgar, och på andra sidan huvudbyggnaden ligger i en stenig och trädbevuxen förhöjning i åkermarken vad som med ett fantasieggande namn kallas Fru Marinas kulle. Benämningens ursprung är obekant, men det antas att den fru som syftas på är Marina Grip, vilken dog 1583 och ägt området kring Älvesta.

Älvesta hade ursprungligen fyra flyglar, men två revs i början av 1900-talet.

Älvesta hade ursprungligen fyra flyglar, men två revs i början av 1900-talet.

Det vilar en säregen stämning över Älvesta. De ålderdomliga byggnaderna, vilka trots ombyggnader under tidigt 1900-tal märkligt väl bevarat atmosfären, den tysta trakten där sjön och de öppna fälten ger vindarna fritt spelrum, och den knotiga allén som verkar leda rätt ut i tomma intet liksom höll den omgivande skogen på att sakta men säkert sluka greve Lagerbergs gamla sätesgård. Det krävs ingen större portion fantasi för att föreställa sig hur det känns en vinterkväll när gårdens invånare stirrar ut i mörkret och lyssnar efter den tilltagande nattens ljud. Att det skulle finnas både det ena och andra att höra, och även se, i den stilla omgivningen är en sak som är allmänt bekant, och människor som bott här har berättat ett flertal historier om vad som försiggår på Älvesta sedan mörkret fallit.

Under träden på Älvestas gårdsplan lär vålnaden av en kvinna visa sig om kvällarna. Kanske är det den sägenomspunna Marina Grip?

Under träden på Älvestas gårdsplan lär vålnaden av en kvinna visa sig om kvällarna. Kanske är det den sägenomspunna Marina Grip?

En anställd vid gården, han bodde i den nu rivna grindstugan, står en sen eftermiddag och hugger ved till de stora kakelugnarna när han mitt i arbetet grips av känslan att vara iakttagen. Han vänder sig om och får till sin förvåning se en blek gestalt komma gående över gårdsplanen. Det är en kvinna, och hon stannar upp och vänder sig mot betraktaren liksom hade hon först nu blivit varse hans närvaro. Hennes konturer är svävande och ogripbara, och trots fasan när instinkten säger att det inte är någon levande människa han har framför sig kan han inte slita ögonen från hennes vackra ansikte med dess vemodiga ögon. En stund står de så och betraktar varandra innan kvinnan absorberas av skuggorna och försvinner spårlöst. Efter det första mötet ser han henne upprepade gånger under månaderna som följer, underligt nog oftast på torsdagar. Hennes vandring lämnar inga fotspår, ens i snö. Vid ett tillfälle är han i sällskap av sin fru som dock inte märker någonting av den olustiga besökaren, och trots att den främmande aldrig talar efterlämnar hon var gång samma känslor; en hjärtknipande blandning av sorg och skräck inför det okända. Även i själva mangårdsbyggnaden lär oförklarliga saker hända när huset stått tomt, och det talas om tunga steg som nattetid släpar sig runt de öde rummen. De vackra omgivningarna till trots lär det vara fler än en som lämnat Älvesta utan saknad.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *