Upp ur graven

Riddarholmskyrkan

Riddarholmskyrkan

Att det knackar på dörren är en så vardaglig händelse att vi sällan lägger den på minnet. Om det inte är dörren till en gravkammare. Och knackningarna kommer från insidan.

Riddarholmen i Stockholm är en säregen plats, även för stockholmare. Inte en levande människa bor här, och de backiga gränderna vimlar av åldriga och märkliga byggnader, många av dem forna adelspalats, och här finns även de enda kvarvarande tornen ur den försvarsmur som en gång omgav staden. Vid det ödsliga och vindpinade Birger Jarls torg reser sig Riddarholmskyrkans mörkröda tegelfasad. De stora gravkorens tomma fönster stirrar med döda ögon ut över kullerstenarna, och självaste Birger Jarl ser bister ut på sin höga sockel av Vätögranit, händerna på hjaltet, och ringbrynjan skymtande under manteln. Efter kontorstid är här ytterst ensligt trots att det ligger mitt i centrum.

En skog av gravkor runt Riddarholmskyrkan. Ingen vet hur många som ligger begravda här.

En skog av gravkor runt Riddarholmskyrkan. Ingen vet hur många som ligger begravda här.

Riddarholmskyrkan är en av Stockholms äldsta kyrkor, ingen vet säkert hur gammal, men man tror att den stod färdig någon gång kring 1285. Den var då klosterkyrka i det franciskanerkloster som upptog större delen av vad som kallades Gråmunkeholmen efter färgen på franciskanerbrödernas kåpor. Att det inte var vilken kyrka som helst ens på den tiden bevisas av att Magnus Ladulås 1290 begravdes i högkoret och därmed sådde fröet till en tradition som skulle följas av otaliga kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Kyrkans historia är många gånger dramatisk. 1382 sägs riksdrotsen Bo Johnsson Grip, en av Sveriges genom tiderna rikaste och mäktigaste män, huggit ihjäl riddaren Karl Nilsson Färla mitt framför altaret, ett oerhört brott på den tiden, och under Sigismunds tid vid makten misshandlas protestantiska präster och kyrkobesökare svårt av kungens katolska pöbel. 1835 störtar stora delar av tornet ner sedan det fattat eld efter ett blixtnedslag.

Koret i Riddarholmskyrkan. Till höger ingången till det Gustavianska gravkoret, till vänster skymtar nergången till kryptan under det Karolinska.

Högkoret i Riddarholmskyrkan. Här sägs Bo Jonsson Grip ha mördat riddaren Karl Nilsson Färla.

Kyrkan har stått tom sedan 1807 då Riddarholmens församling slogs ihop med grannförsamlingen i Storkyrkan, och har sedan dess endast fungerat som kunglig begravningskyrka. Många av de över tvåhundra döda som ligger i kryptor, gravkor, och under golvet fick ett våldsamt slut. De flesta känner till hur det gick för Gustav II Adolf, Karl XII och Gustav III, men här vilar många andra som även de mött en ond bråd död, exempelvis Charles de Mornay som torterades och avrättades 1574 för mordkomplotten mot Johan III, och den huvudlösa kroppen av Måns Bryntesson Lilliehöök, halshuggen 1529 efter ett misslyckat upprorsförsök mot Gustav Vasa. Att den stora tysta kyrkan, som trots de mäktiga fönstren aldrig riktigt blir kvitt dunklet i de många hörnen, trapporna och prången, har en egendomlig kall atmosfär som inte tinar upp ens i sommarhettan är en egenhet många anmärkt på. Mer än i någon annan kyrka drabbas man av känslan att befinna sig i en gigantisk krypta, vilket ju faktiskt stämmer.

Kryptan under det Torstenssonska gravkoret. I kistan mitt fram med den guldfärgade dödskallen ligger den döde fältmarskalken.

Kryptan under det Torstenssonska gravkoret. I kistan mitt fram med den guldfärgade dödskallen ligger den döde fältmarskalken.

Flera av de som arbetar här talar om stämningar och intryck, och om saker som varken byggnadens ålder, akustik eller ljus kunnat förklara. En tidigare guide berättar hur hon en kväll står i begrepp att stänga när hon hör hur någon går genom gången i högra sidoskeppet. Hon ropar till den okände att det är dags att gå hem, men fotstegen fortsätter trots detta, och till sist går hon efter för att jaga ut den segdragna besökaren vilken dock visar sig spårlöst försvunnen. Hon går flera varv genom kyrkan utan att hitta någon där och börjar till sist tro att hon varit offer för någon egendomlig akustisk effekt då ljudet börjar igen. En smula obehaglig till mods kallar hon på vakten och tillsammans söker de åter igenom kyrkan utan resultat, och händelsen efterlämnar en stor portion olust. Vid ett annat tillfälle går en vakt sin sista rond för att försäkra sig om att ingen blivit kvar, när även han får höra hur tungt släpande fotsteg ekar genom den annars tomma kyrkan, och han följer dem hela vägen in i den forna sakristian. Inte en enda gång ser han skymten av stegens upphovsman, och både förbryllad och oroad står han där hjälplöst stirrande då han tydligt hör ljudet av rosslande, flämtande andhämtning alldeles intill sitt öra. I det lilla omöblerade rummet finns ingenstans att gömma sig och ändå är han säker på att någon är där. En knapp minut står han ut innan han skyndar därifrån och extra noga låser efter sig. En liknande händelse råkar ett teatersällskap ut för då de en kväll förbereder morgondagens föreställning. De flesta av dem har redan gått, och kvar är endast ljusteknikerna som drar sladdar då ett hårt bultande får dem att stanna upp. Då de vet att ingen annan är där börjar de leta efter ljudkällan, och med stigande obehag följer de de metalliskt ekande knackningarna, de låter som om någon slog med vassa knogar på tjock järnplåt, fram till den stängda och låsta dörren till kryptan under det Torstenssonska gravkoret. Under tystnad stirrar de ömsom på järndörren ömsom på varandra medan knackningarna ekar som om någon därinne vill bli utsläppt. Stämningen är så otäck att de avslutar sitt arbete i förtid, och ingen av dem stannar sedan kvar efter de andra i teatersällskapet trots att föreställningarna pågår hela sommaren.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

En kommentar till “Upp ur graven”

  • Ingrid Jerrås

    När jag var ungefär 5 år åkte jag förbi där med min familj för vi brukade åka till farmor på andra sidan staden för att hälsa på henne. Jag gillade Riddarholmskyrkan för jag tyckte den liknade salt lakrits som jag tyckte var jättegott. Jag tittade därför alltid mycket på kyrktornet. En kväll när vi var på väg hem från farmor och åkte förbi Riddarholmen så såg jag en riddare på en vit häst och jag vinkade till honom och han vinkade tillbaka. Sedan när jag skulle sova på kvällen så knackade det på fönstret och jag tittade och då var det riddaren på vita hästen som ville jag skulle komma med på en flygtur. Sedan var jag ute och flög med honom flera gånger. En gång satt vi i en ruin och var ledsna över att huset och allt det vackra var borta och en vit ängel som var hans vän var med oss där. Där kom även någon som liknade Karl den Xll men han var blyg. Det kanske var ruinen som finns kvar av slottet tre kronor. Nu efteråt har jag kommit på att han liknar Karl den Xl på en tavla där han sitter på en vit häst och har likadana kläder på sig. Mamma sa att man kunde inte rida på häst där bredvid vägen som jag sett honom när jag pratade med henne om det. Även när jag var ungefär 25 år knackade det på fönstret och jag såg liknande honom på vita hästen där utanför. Men jag hade glömt honom lite då. Jag har kanske levt på den tiden och därför möter jag dom igen. Jag vet inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *