Varelsen i Ällmora träsk

Ällmora träsk.

Ällmora träsk.

Under näckrosornas blad döljer sig en gåta som hittills inte blivit löst. Någonting illasinnat sägs bo i sjön som förr kallades Trollsjön, kanske inte utan fog.

Mellan Erstaviken och Ällmorafjärden slingrar sig den långa och smala Brevikshalvön ut mot Jungfrufjärden och havet. Stränderna är branta, och bebyggelsen endast villor och sommarstugor vilka blir färre och färre ju längre ut man kommer. Här ligger mellan höga skogbevuxna klippor en mörk sjö det är lätt att passera utan att veta det då träden effektivt döljer den från vägen. Den går under det kanske inte helt smickrande namnet Ällmora träsk, men har förr i tiden även kallats Trollsjön.

Ällmora träsk branta stränder i skymningen en vinterkväll.

Ällmora träsk branta stränder i skymningen en vinterkväll.

Om sommaren kan man finna både gul och vit näckros i det trolska Ällmora träsk, men om vintern är här lika kalt som ödsligt. De enda ljud som bryter tystnaden är vindens sus i den mörka skogen och porlandet av den lilla Svartbäcken. Ällmora träsk ligger i en sänka, och de branta ogästvänliga stränderna gör att man väntar sig att sjön ska vara ofantligt djup, vilket dock är en illusion då största djupet endast är åtta meter. En badstege sitter fastsatt i berghällen, men äldre tiders Breviksbor skulle aldrig ha varken badat eller fiskat i Ällmora träsk då den ondskefulla sjön hade ett rykte som avskräckte all sådan aktivitet.

Den igenfrusna Trollsjön skymtar bakom stammarna.

Den igenfrusna Trollsjön skymtar bakom stammarna.

Det berättas om en illasinnad sorts liv som döljer sig nere i djupet, om andar eller gastar som inte tycker om att bli störda av de levande. En kvinna som en vinternatt är på väg till sitt hem i Dyvik bestämmer sig för att ta genvägen över isen,  en promenad hon sedan aldrig någonsin gjorde om. Hon berättar hur hon kommit ungefär halvvägs över den blanka isen som trots det starka månskenet är svart under hennes fötter när hon tycker sig höra ett knakande liksom höll isen på att gå sönder. Hon ökar på stegen så mycket hon kan för att komma ifrån det farliga grannskapet, och kan tydligt känna hur det börjar gunga, vilket inte får henne att bli lättare om hjärtat. Den naturliga reaktionen är att titta ner mot det förrädiska underlaget, vilket hon också gör när hon får se en ljus skugga under sig. Den jagar runt under isen, men följer henne stadigt, och det går efter ett par minuter upp för henne att knakandet i isen inte kommer från hennes egen tyngd, utan av att någonting därunder försöker ta sig upp. Hon släpper nu all försiktighet och springer så fort hon kan på det hala underlaget, men skepnaden håller jämna steg, och inte förrän hon nått land blir hon kvitt den.

Vad döljer sig under isen på Ällmora träsk?

Vad döljer sig under isen på Ällmora träsk?

En annan av de kringboende hade ett minst lika skrämmande möte ute på Trollsjön när han en kväll släpat dit sin eka för en fisketur, en sak som ingen annars gjorde. Fiskelyckan var det lite si och så med, och efter ett par timmar börjar han ro mot land när han lägger märke till ett underligt ljudfenomen. Det låter som om det var två par åror som rodde i otakt, eller kanske som om händer plaskar kring båten. Fenomenet är till en början endast förbryllande, och det är inte förrän han tydligt känner hur båtens akter tyngs ner, och hör droppandet av en våt kropp som reser sig ur vattnet utan att någonting synligt finns där som han börjar bli rädd. Båtens för tar mark i samma sekund som någonting vidrigt börjar ta form i dess akter, en varelse mannen efteråt beskriver som ett oformligt djur med ett stort huvud liknande en oxes. Han stannade inte för att se hela varelsen materialiseras, och brydde sig inte om att dra ekan upp på land. Inte heller fiskade han någonsin mer i Ällmora träsk.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *