Villa Beylon
En man sägs vandra kring vackra Villa Beylon i Ulriksdals slottspark. En död, yxbeväpnad man med ont i sinnet.
Ulriksdals slottspark är fylld av 17- och 1800-talshus med pittoreska och romantiserande namn som Skogshyddan, Svalkan och Skuggan. Bland skogsbackar och alléer ligger de strödda med sina burspråk, verandor och snickarglädje skvallrande om en gången tids smak, en många längtar tillbaka till trots att de aldrig upplevt den, och det är nog fler än en flanör som avundsjukt betraktat de inbjudande guldgula ljusen bakom spröjsade fönster.
Ulriksdals slott, i vars stora park minst tre hemsökta hus finns.
Strax väster om Ulriksdals slottsteater ligger en herrgårdsliknande byggnad i rosa puts och vita knutar. Villa Beylon är en jättelik napoleonbakelse i sten och trä serverad på parkens stora fat. Den äldsta byggnaden här tros ha uppförts någon gång mellan 1660-talet och början av 1700-talet, noggrannare än så är inte vetskapen. Här var då fasaneri, men den man som gett huset sitt namn, schweizaren Jean Beylon, skulle inte dyka upp förrän 1772 då han efter Gustav III:s statskupp fick egendomen som tack för icke nämnda men tydligt uppskattade tjänster i samband med statsomvälvningen. Det dåvarande huset var en betydligt enklare skapelse, som av en besökande hovfunktionär lite spefullt kallades träkoja. Jean Beylon var en märklig man och en typisk produkt av det intrigerande 1700-talet. Officiellt var han lektör åt änkedrottning Lovisa Ulrika, vilken svåra befattning innebar att han idkade högläsning för henne om kvällarna, men samtidigt var det honom man vände sig till om man ville få audiens vid hovet, något attraktivt statligt jobb eller kanske bara löneförhöjning eller en orden. Under den tid Gustav III och hans mamma inte talade med varandra lär det bara varit Jean Beylon som kunnat förmedla kontakten mellan de tjurande kungligheterna.
Vem är yxmannen som spökar kring Villa Beylon?
Nuvarande Villa Beylon, som inom parentes sagt Jean Beylon aldrig satt sin fot i, uppfördes av tullverkets överdirektör Mathias Strübing och stod klar 1804, tjugofem år efter Beylons död. Här var under lång tid ståthållarbostad, och många är de som passerat Villa Beylons gemak. Idag är huset privatbostad, lite i skymundan bakom teatern och forna krogen Ottilielund, men åtskilliga förbipasserande har kastat förstulna blickar mot det vackra rosa huset, undrande vad som döljer sig bakom dess höga fönster. Det ser idylliskt ut, men allt är inte riktigt vad det verkar i Ulriksdals slottsområde där både Confidencen och Väntorp sägs vara hemsökta. Om Villa Beylon berättas om otrevliga skuggor som stryker kring huset och dess park, om hotfulla dimgestalter med uppsåt man helst inte funderar över.
Busshållplatsen utanför Ulriksdals slottsteater. Här sägs spöket av en ondsint man med yxa visa sig.
En kvinna står en eftermiddag och väntar på bussen vid hållplats Ulriksdals Värdshus alldeles intill Villa Beylons grindstolpar. Ur skogen kommer en man med egendomligt gammaldags kläder. Hon beskriver honom som lång och atletisk och klädd i en lång mörk kavaj. I handen har han en yxa, och stirrar hätskt på den väntande kvinnan som av förklarliga skäl inte känner sig helt väl till mods i det otrevliga sällskapet. Han sätter kurs rätt mot henne endast för att försvinna mitt framför hennes ögon, och kvar blir bara en hotfull känsla av att vara iakttagen, som om han fanns där ändå men utan kroppslig form. Nästa gång hon ser honom är på stigen mitt emot uppfarten till Villa Beylon. Hon är ute och går med sin hund när den börjar gnälla, och till sin fasa får hon åter syn på den hatiske yxbeväpnade mannen. Han går med långa kliv mot dem, och hon lyfter förskräckt upp hunden i famnen. Sekunden efteråt är mannen försvunnen, men hon hinner knappt andas ut innan hon hör ett ljud bakom sin rygg och när hon vänder sig om stirrar hon rätt in i de svarta ögonen. Det är knappast förvånande att hon springer. Vid ett annat tillfälle sitter hon på bussen och ser honom komma från Villa Beylon, liksom förut med yxa i handen. Bussen har redan satt sig i rörelse och säker på att vara utom räckhåll för den okände tänker hon en hel del fula tankar om honom, en sak hon erkänner att hon aldrig skulle vågat om de befunnit sig öga mot öga. Sekunden därpå dunkar det upprepade gånger hårt på bussens bakruta och ett ansikte pressas mot glaset, ett dött ansikte hon alltför väl känner igen. Det hela varar bara några sekunder, men är nog för att göra henne rädd lång tid därefter. Även andra lär ha sett honom, oftast gående från Villa Beylon bort mot slottet, alltid fientlig, och lämnande samma hotfulla atmosfär av skräck efter sig. Vem han var i livet är det ingen som vet, få vill möta honom efter döden.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
9 kommentarer
Ingrid Jerrås · 19 februari, 2015 kl. 10:54
En pensionerad soldat blev ihjälslagen med yxa på slottet i början av 1800-talet och gärningsmannen avrättades på borggården. Troligen är det den mannen som går igen och inte får ro efter sitt brott. Om man slår på Ulriksdals slott spöken, och tittar på Elbrundinos länk ”spöken finns inte” från jan. 2013, så kan man läsa om spöken på Ulriksdals slott.
Ingrid Jerrås · 23 februari, 2015 kl. 02:35
Jag såg en man med långt mörkbrunt hår och svart kappa, svarta byxor, vit blus, mörk halsduk och svarta stövlar liknande 1700-tals kläder och han brukade bära en yxa i handen. Han brukade gå förbi och se arg ut och stirrade mot teaterhållet. En gång när jag åkte förbi med bussen vid infarten till Villa Beylon så såg jag honom komma gående med en äldre man som hade blå 1700-tals rock, svart hatt, vit peruk och käpp han gick med. Dom diskuterade med varann. Kanske var det Jean Francois Beylon han gick och pratade med.
Ingrid Jerrås · 5 mars, 2015 kl. 11:02
Nu har jag fått fram mer information om den här mannen som mördade med yxa. Det var när Ulriksdals slott var Invalidinrättning för krigsinvalider. Det var officerare, underofficerare och manskap och dom bodde i slottet. Man måste ha tapperhetsmedalj för att få bo där och de första flyttade in 1822. 1832 högg underofficersinvaliden Folcker ihjäl sin kamrat Fredenholm med en yxa i sängen. Folcker straffades med halshuggning på borggården. Det skedde där det nuförtiden är prins Oscars sängkammare. När det var invalidinrättning hade alla fina möbler flyttats bort och möbler som passade bättre hade tagits dit. Folcker led nog av posttraumatiskt stressyndrom efter sin krigsskada. Många krigsveteraner begår självmord. Han jag sett spöka går med vänstra handen framsträckt som om han höll i tömmarna till en vagn och har liknande en vante på handen när han går förbi busshållplatsen. Om det är Folcker som går igen så kanske han hade förlorat vänstra handen i kriget.
Ingrid Jerrås · 17 april, 2015 kl. 01:44
I slutet på 1980-talet såg jag en man som liknade honom men med gammaldags grå uniform liknande de som invalid-soldaterna hade till vardags. Han hade kort hår fram och vid sidorna av huvudet och det såg ut som bakhåret var samlat i en hästsvans som män brukade ha på 1800.talet. Jag stod vid busshållplatsen och han stod på en stig nästan mittöver vägen och tittade på mig. Jag trodde han väntade på någon men ingen steg av bussen när jag klev på och jag såg honom inte stå kvar sedan. Jag börjar undra om det är en demon som spökar där för han påminner om en sådan. När jag såg honom som barn så drömde jag mycket sedan att han jagade mig och ville ta fast mig. Som barn såg jag honom vid stallet efter jag sett honom uppe vid vägen och vid teatern och när jag sprang fram runt hörnet av stallet för att titta efter honom så stod han där och stirrade på mig och började gå emot mig, så jag sprang tillbaka till mamma och pappa och skrek, men dom såg ingen. Sedan såg jag honom vid slottets norra sida där vi var ner till vattnet och han tittade på mig och började gå mot oss och runt och låtsades titta på något som inte fanns där. Så gick han upp mot slottets norra sida och en kvinna skrek från ett fönster att han skulle gå iväg därifrån. Nu kommer jag sa han och gick mot väggen och åkte upp längs den och in igenom ett fönster. Kvinnan skrek att han skulle bli dödad då. Sedan såg jag inget mer men tänkte mycket på det.
Johan S. · 17 juli, 2015 kl. 03:16
Gick promenad i Ulriksdals-slottspark, längs bäcken västerut den 14/7 och klockan var ca 15:45, det var folktomt i bortre delen av parken men jag hörde tydligt hur någon gick bakom mig, efter en stund så vände jag på mig, men det gick ingen där, jag var helt ensam. Häpen fortsatte jag promenera men en kort stund senare så hördes på nytt fotsteg som tydligt knaprade i gruset bakom mig.
Ingrid Jerrås · 27 februari, 2016 kl. 10:05
Jag var där i somras och var till växthusen bakom parken och handlade med mina små hundar med mig. När vi gått ut och rundat hörnet av växthusen på väg mot parken igen tittade jag upp på en lastbil och såg en mörk skugga där uppe i förarhytten men jag såg att den var genomskinlig och att det inte var någon där men då tittade ett ansikte upp med stirrande ögon som liknade Yxmannens ansikte så jag blev lite rädd att något mer skulle hända men det var lugnt sedan. Jag var där flera gånger i somras och det hände inget dom gångerna.
Ingrid Jerrås · 29 februari, 2016 kl. 09:51
En gång i början på 80-talet kom en polisbil åkande från Bergshamra och två poliser satt i framsätet och emellan dom framåtlutad från baksätet satt en vacker ung man med svart långt hår som liknade den här ”Yxmannen”. Poliserna pratade och skrattade och han tittade på dom och log. Då funderade jag på om det var en polis som spelade honom för att skämta med folk men sedan har jag sett honom under så lång tid och med ungt utseende så det tvivlar jag på nu. Jag gick på skogsstigen upp mot gamla kvarnhjulet ovanför motorvägen med min unga hund 2006 eller om det var 2007 och vi mötte honom och han svängde med yxan åt sidorna som om han var arg på något men sedan höll han yxan stilla i handen när han mötte oss och han småskrattade och tittade bort när han gick förbi oss. Jag tittade på hans gammaldags kläder och kappan hade mörkt, vävt tyg. Han är klädd i 1700-talets kläder med vit blus och en lång, svart rock och höga, svarta stövlar och han har långt nästan svart hår som män hade på den tiden. Senare en gång såg jag en man med grå soldatkläder och lång lugg på sidorna av huvudet och med hästsvans bak och det liknade honom lite. Så klädde dom sig där och den frisyren hade män på 1800-talet. Sedan har jag varit där 2013 och såg honom gå förbi busshållplatsen när jag vände mig mot vägen för jag stod och tittade bakom mig innan. Hann inte se var han kom ifrån. Men han har likadant utseende under så lång tid att det inte är något skämt av några människor.
Ingrid Jerrås · 17 september, 2016 kl. 01:59
Som barn såg jag honom gå mot slottet som jag berättade förut här och sedan var min familj och jag vid vattnet vid slottets norra sida och han gick omkring i närheten och tittade på mig. Han gick och tittade på något som inte fanns där det varit slottskök förut. Så gick han fram till slottet och en kvinna på övervåningen sa genom ett fönster att han inte fick komma in i slottet. Jag vill komma in nu sa han och gick fram till väggen och åkte upp längs den i luften och klev sedan in genom fönstret. Kvinnan skrek att ”Du kommer bli halshuggen”. Sedan skrek hon och sprang iväg inåt slottet. Hon var nog Sofia Magdalena som jag läst kanske spökar där. Efteråt någon gång drömde jag i en verklighetsliknande dröm att en giljotin var på borggården och han blev giljotinerad. Det var soldater där också och jag verkade hålla med dom. Bredvid var det trädgård med buskar där det är gräsmatta i parken nu. Jag har känt motvilja mot att gå ner till slottet efter den drömmen och mest varit där uppe och i parken men nu går jag vid slottet också.
Ingrid Jerrås · 18 september, 2016 kl. 07:07
I drömmen var jag där med en soldatvän som berättade att han avrättades. Jag såg när någon fördes dit men kände inte igen honom och det var upphöjt där så jag såg inte mer av honom men liknande ett svärd som föll såg jag (för giljotinering fanns inte då ännu har jag läst). Vi tyckte det var synd att en så vacker man behövde dö men att mördare inte kunde gå fria också. Soldatvännen och jag gick in i trädgården bredvid och tittade på vackra rosor som vi plockade till hans grav och sedan gick vi genom trädgården som var av barocktyp mot Villa Beylon på skogssidan. Det var sädesfält också med korn. Soldatvännen sa att ”Yxmannen” begravts där i skogskanten och det var inte bra men jag kunde gå dit för att träffa honom i fortsättningen för han är där och på berget. Det här var en dröm och i verkligheten kanske han begravdes vid Invalidkyrkogården där. Sedan gick vi uppför Kvarnberget. Soldatens häst kom och vi red iväg. Sedan har jag drömt också att han kom ut från ett stall med en mörkbrun häst med vit bläs som han skött om och en flicka kom med nybakat bröd till honom som jag kände doften av.