Avrättning med svärd på provisorisk schavott. Tysk bild från 1520-talet.

Sökes: Bödel med goda referenser och minst tre års dokumenterad yrkeserfarenhet får anställning hos Stockholms Stad. Jobbet kan medföra visst helgarbete och övertid. Vid resor utgår traktamente enligt gängse avtal. Anställningen gäller tillsvidare med tillträde omedelbart. Provanställning tillämpas. Kollektivavtal finns.

I juli 1920 slutade en epok i svenskt rättsväsende de flesta av oss antagligen inte önskar tillbaka. Då dog nämligen Anders Gustaf Dahlman, Sveriges siste bödel. Med tanke på det faktiska arbete han uträttade borde hans anställning ha varit en katastrof ur arbetsgivarsynpunkt, och skulle säkerligen gjort hans många företrädare gröna av avund. Vem den förste bödeln var kommer vi troligen aldrig att få veta, men att det till varje kulturnation hörde en man som hade till jobb att ta livet av försvarslösa fångar är en sanning som, med undantag för de sista hundra åren, få skulle varit benägna att ifrågasätta.

Bödelsbrist

Bödeln intog en märklig särställning i det dåtida samhället. Samtidigt som det inte gick att klara sig utan honom var det inte många som hade lust att umgås med en utövare av detta gräsliga yrke. Långt ifrån alla städer höll sig med egen bödel ens under medeltiden, snarare var det så att tillgången fick motsvaras av efterfrågan, men även i de större städerna hände det ofta att platsen var vakant, en sak de dödsdömda säkert inte hade någonting emot. Det finns flera dokumenterade fall där en dödsdömd fått behålla livet på grund av bödelsbrist, bland andra Peder i Marebo som blev benådad i Jönköping 1526 för att ”här var ingen mästerman som honom kunde rätta”. Antalet dödsdomar var stort under tvåhundraårsperioden 1450 till 1650, men det är svårt att veta hur många av alla de som dömdes att mista livet som verkligen blev avrättade. Troligen klarade sig en stor del undan äventyret med blotta förskräckelsen, en sak man i äldre tiders rättsprotokoll kan läsa mellan raderna då det hände mer än en gång att samma person dömdes till döden för andra eller till och med tredje gången. Störst chans att mista livet hade man om man blev dömd i Stockholm, en sak som troligen berodde på att de dömande så att säga satt under ögonen på både kungen, regeringen och ibland även riksdagen, för vilka man hela tiden måste visa att man hade nolltolerans mot ökande våld och kriminalitet. Jo, tongångarna var inte ens på den tiden särskilt annorlunda från idag.

Benådad till bödel

En stor del av de som blev bödlar var dömda brottslingar, oftast tjuvar, som fått välja mellan att bli hängda eller att ta jobb som mästerman, bödel eller skarprättare. Kärt barn har många namn, eller kanske hade man redan på den tiden insett att när en yrkeskategori fått dålig klang var det dags att byta namn på den. Lördagen den 20 februari 1507 skulle Olof Fur ha hängts som tjuv i Stockholm, men ”benådades till bödel”, som det hette på tidens språk. Det måste ha varit en märklig ceremoni i just det här speciella fallet, och man kan inte låta bli att undra vad som under dessa minuter rörde sig i de bägge huvudrollsinnehavarnas hjärnor. Olof Fur förs upp på schavotten och får öronen avskurna av den gamla bödeln, och antagligen med blodet ännu rinnande ner för kinderna genomför han sitt första jobb i bödelsbranschen. Den gamle bödeln, mannen som bara några minuter tidigare skurit av Olofs öron, ställer sig på knä och Olof hugger huvudet av sin företrädare.

Massavrättning av soldater under 30-åriga kriget. Fransk bild från 1630-talet.

Skär av öronen

Att skära ett eller bägge öron av missdådare var ett straff som inte bara drabbade blivande bödlar, utan även de, oftast tjuvar eller prostituerade, som av en eller annan anledning blev förvisade från staden. Dels var det en smärtsam påminnelse om att de brutit mot lagen och dels drog de uppmärksamheten till sig med sitt nya och minst sagt udda utseende, vilket gjorde att de fick svårare att fortsätta sin brottsliga bana löd den dåtida logiken. Som rikets oftast största stad producerade Stockholm fler potentiella bödlar än någon annan plats, vilket hade till följd att närliggande städer ofta vände sig dit med begäran om att få en lämplig sådan tillskickad. 1596 ”märks” tjuven Jakob Matsson från Åbo på Stortorget i Stockholm för att sedan skickas till Uppsala som ny bödel där. Hur märkningen gick till finns inte antecknat. Oftast var det som antytts öronen som fick sig en törn, men ibland bestod ritualen i att stadens märke brändes in på kroppen med ett glödande järn. De flesta bödlar blev inte särskilt gamla i sin tjänst. Få tycks ha tjänstgjort mer än något år, ibland endast några månader, och även en relativ storstad som Stockholm stod ofta utan bödel. Samma år som Jakob Matsson fick nytt jobb i Uppsala blev Stockholms bödel tagen på bar gärning när han begick inbrott och blev därför dömd till döden, men redan efter några dagar benådad eftersom det inte fanns någon som kunde utföra avrättningen då det ju var bödeln själv som skulle hängas. Tidvis verkar det dock funnits så många att huvudstaden hållit sig med två, en svensk och en tysk. Om detta berodde på kriget, det här var 1602 då kungarna Karl IX och den avsatte Sigismund I kivades som bäst om Estland och Lettland och de svenska trupperna i huvudsak bestod av tyska legoknektar, eller var en kvarleva från hansans dagar då så gott som alla hansestäder hade en ganska stor tysk befolkning, egna tyska församlingar och tyska rådmän i stadens styrelse låter vi vara osagt.

Bödel med utmärkt betyg

Man kan tycka att i valet mellan att bli avrättad eller att bli bödel skulle det självklara svaret, med eller utan öron, vara bödel, men så var inte alltid fallet. Det hände mer än en gång att dödsdömda hellre tog risken att dö än att bli mästerman, vilket ju säger en del om hur allmänheten såg på yrket. Erbjudandet om att bli bödel kom dock inte alltid från stadens styrelse, utan lika ofta från den dödsdömde själv. Ibland nappade man på förslaget, som 1628 när Simon Simonsson, även han från Åbo, utnämndes till Stockholms officielle bödel, och ibland gjorde man det inte, som i fallet med Sven Västgöte 1625 som istället hängdes. Att Stockholms stad gjort ett misstag när de utsåg tjuven Simon Simonsson till bödel blev snart uppenbart. Exakt hur han misskötte sig har inte historien bevarat, men redan året efter hans högtidliga utnämnande dyker Norrköpings förre bödel Jakob Möller upp i huvudstaden. Med sig har han ett tidigare anställningsbevis med utmärkta betyg och han får jobbet, dock efter viss tids provanställning och att han lovar att inte umgås med sin företrädare. Den stackars Simon Simonsson får sparken och blir istället satt till latrintömmare, även det ett yrke som inte alltid haft det bästa rykte.

Riga. En utmärkt plats för en bödel.

Stolt yrkesman

Trots att de flesta bödlar verkar varit mer eller mindre tvingade till sitt hemska värv finns det gott om exempel på motsatsen, yrkesmän som satte en ära i sitt jobb och var efterfrågade i stort sett var de än kom. Jakob Möller var en av dessa, men det fanns många fler. 1623 får borgmästare och råd i Stockholm ett brev från Rigas bödel som menar sig ha hört att Stockholms bödel är den sämsta i hela Östersjöområdet och erbjuder sina tjänster. Efter en kort överläggning får den tidigare bödeln sparken och mästermannen från Riga välkomnas med öppna armar. Självfallet behövde inte dessa frivilliga bödlar få öronen avskurna eftersom stympningen var avsedd som ett straff. Bödelsyrket var förbehållet männen, men det finns enstaka makabra exempel på motsatsen. År 1457 sprängs en tjuvliga i Jönköping och då de stulit alldeles för mycket för att något annat straff än döden ska komma i fråga bär det iväg till galgbacken. Jon Erengislassons fru är en av de dödsdömda, men benådas på villkor att hon hänger de bägge andra, av vilka en alltså är hennes egen man. Hon accepterar och utför uppdraget, vilket räddade hennes liv, men troligen varken hennes rykte eller sinnesfrid. Minst ytterligare en kvinna har lånat sig till bödelsarbete. I Eskilstuna stads räkenskaper för år 1672 hittar vi utgiftsposten 2 daler som betalats till Palt-Margareta för att hon ”hudströk Västgötens kona”.

Den legendariske Mäster Håkan

Det faktum att bödeln många gånger var en före detta tjuv eller mördare gjorde knappast någonting till för att bättra på dennes anseende. Den som har sin umgängeskrets bland kriminella och utstötta fortsätter naturligtvis med detta även sedan han fått ett mer eller mindre respektabelt jobb, och bödelsstugan var följaktligen också en plats där inte alla besökare tålde att synas i sömmarna. En av Stockholms mest ökända bödlar var en person vid namn Mäster Håkan, om vars bakgrund och ursprung vi tyvärr inte vet speciellt mycket. Hade han levt idag hade pressen sannolikt kallat honom gangsterkung eller maffialedare, och han utövade ett sannskyldigt terrorvälde i det svenska rikets huvudstad. En stadig inkomstkälla hade han genom sina kopplingar till stadens prostituerade. Horeri var förbjudet, då som nu, och en ogift torsk klarade sig med böter, men att gå till horor om man samtidigt var gift var liktydigt med dödsstraff, ett välkänt faktum som Mäster Håkan visste att utnyttja. När en av ”hans” prostituerade fick en kund skickade hon i smyg bud till bödeln som såg till att presentera sig i full ämbetsdräkt för de förskräckta torskarna vilka tvingades betala dyrt för att det skulle hållas tyst om saken. Till slut har det hela antagit så stora proportioner att stadens styrelse inte längre kan blunda för det, och stänger både bordeller och horkrogar. När horkundernas antal summeras visar de sig vara så många, även hovfolk och officerare, att det blir omöjligt att avrätta eller ens åtala dem alla. De flesta klarar sig med dryga böter. Hororna fängslas, men lyckas med hjälp utifrån bryta sig ut ur fängelset och flyr. Mäster Håkan blir naturligtvis starkt misstänkt, men släpps i brist på bevis.

Uppsala slott. Här började det gå utför med Mäster Håkan.

Bödeln och bordellmamman

I slutändan gick det dock illa för den uppfinningsrike bödeln. 1619 blir han utlånad till Uppsala som för tillfället står utan mästerman, men staden slarvar med betalningen och Mäster Håkan bestämmer sig för att ge igen. Han slipar ner eggen på bödelsyxan så att det vid avrättningen av de tre olyckliga krävs mängder av hugg innan deras huvuden lossnar. För en gångs skull har den stöddige Mäster Håkan räknat fel när det gäller utgången av sitt tilltag. En bödel är sällan populär ens i bästa fall, men en som på detta sätt medvetet låter plåga folk till döds får folkmassan att koka av vrede och det är med knapp nöd soldaterna som hållit vakt vid avrättningen lyckas rädda honom in i den relativa säkerheten i Uppsala slotts fängelsehålor. Därifrån mutar han sig ut, och rymmer neråt landet. I trakten av Södertälje sammanstrålar han med ett par av sina gamla bekanta, bland dem bordellmamman, eller ”horevärdinnan” som det hette då, Tjock-Sara. De lever på att stjäla och råna, men efter ett par månader tar det hela slut när Mäster Håkan blir igenkänd i Östergötland. De grips allihop och skickas tillbaka till Stockholm där Mäster Håkan hängs.

Denna text är hämtad ur boken Skokloster, Carlsson bokförlag 2021. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Del 1 av 3

Gå vidare till Del 2 av 3


3 kommentarer

Felicia och Sophia · 5 maj, 2015 kl. 03:34

Hej!

Väldigt intressanta fakta du tagit fram! Jag och en annan student skriver just nu vår C-uppsats i historia där Mäster Håkan ingår i en del av vår undersökning. Jag undrar om du skulle kunna dela med dig av vart du funnit informationen om honom?

Vänliga hälsningar,
två lärarstudenter

    Skarn · 5 maj, 2015 kl. 04:11

    Hej Felicia och Sophia. Artikelserien om medeltidens och renässansens bödlar är till största delen byggd på material hämtat ur Magnus Erikssons stadslag, våra gamla landskapslagar samt olika tänke- eller domböcker från runtom hela dåvarande Sverige. Just Mäster Håkan förekommer flitigt i Stockholms tänkeböcker som finns utgivna av bland annat Stockholms stadsarkiv, han är väl värd att läsas om även om det kräver en del att sätta sig in i den tidens tanke- och uttryckssätt, inte minst språket.
    /Petter

Fler samer dömdes till döden för trolldom! – Anders Pålson 14 sep 1725 | southsaamihistory · 4 augusti, 2015 kl. 06:59

[…] Bild: https://skarn.se/bodel-yrke-med-traditioner/ […]

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *