Den osynlige

Vargsättra.

Vargsättra.

Någonting hotfullt och osynligt drev sitt elaka spel om nätterna i den gamla gården tills den slutligen övergavs. Nu har någon flyttat in igen.

Några kilometer öster om Riala medeltidskyrka ligger en gård med det suggestiva namnet Vargsättra. I hagarna intill betar kor, och på avstånd hörs en traktors morrande, men i Rialas kuperade landskap är skogarna större och tätare än åkermarken, och de många gravfälten gör att forntiden tränger nära. Höga granar skymmer horisonten, och björk och tall verkar bara vänta på ett tillfälle att överrumpla de små människoboningarna. Trots att Bergshamravägen med dess sporadiska bebyggelse och trafik ligger inom knapp synhåll är känslan av att vara ensam och bortglömd stark på Vargsättra.

Vägen mot Vargsättra gård. Det röda huset till höger är den bod där man förr tillverkade likkistor.

Vägen mot Vargsättra gård. Det röda huset till höger är den bod där man förr tillverkade likkistor.

Exakt hur gammal gården är vet ingen, men troligen hade den i varje fall några år på nacken då den nämns i handlingar första gången under mitten av 1700-talet. Hur dess namn uppstått är även det en gåta, men vargar har setts i området så sent som för ett par år sedan, och från 1800-talet finns ett flertal fasaväckande historier om rabiessmittade vargar som anfallit både människor och djur och spritt skräck över ett revir som sträckt sig från Riala genom Skederid hela vägen upp till Lohärad. Vargsättra var aldrig någon av de större gårdarna, men hade ändå en imponerande huvudbyggnad i två våningar, samt ett otal uthus och ekonomibyggnader. Dess mest kända episod var när man 1979 fann mängder av gamla kläder vilka sedan de kasserats stuvats undan på vinden i den lilla flygelbyggnaden. Vargsättrakläderna betraktas av dräkthistoriker som fullständigt unika då de inte bara visar hur vanligt folk klädde sig, en ovanlighet bara det, utan dessutom samlats under lång tid, mellan 1754 och någon gång kring sekelskiftet 1900, och är trots sitt luggslitna utseende en skatt värdefullare än guld.

Vargsättra flygel

Spökar det här? Flygeln på vars vind man 1979 hittade de berömda Vargsättrakläderna. Huvudbyggnaden låg med gaveln där syrenbusken växer alldeles till vänster om huset.

Två storväxta askar flankerar ännu det försvunna grindhålet till Vargsättras gårdstun, och flygeln där kläderna hittades står kvar tillsammans med enstaka ekonomibyggnader, men annars har det mesta förändrats. Mangårdsbyggnaden är sedan länge borta, den plockades ner och såldes för att likt Pilkrog byggas upp på annan plats, och hade då stått obebodd under många år. Dess grundmurar kan ses bakom vildvuxna syrensnår, och en källardörr gapar under den försvunna gaveln. En delvis stocktimrad bod vänder sitt skeva ansikte mot gårdsplanen, kanske är det samma bod en tidigare ägare använde som likkistverkstad. Efter att länge legat i dvala håller Vargsättra så sakteliga på att leva upp igen. Gräsmattorna är välklippta, och den lilla flygeln nyrenoverad, vilket hjälper till att hålla det hotande vemodet på i varje fall armlängds avstånd. Dock är det inte riktigt säkert, ens i strålande sommarsol, att Vargsättra vill bli uppväckt, och det har i trakten länge gått berättelser om någonting dunkelt, smygande och ogästvänligt som sägs bo här.

Det enda som idag återstår av Vargsättra gård. Fotot taget från platsen där manbyggnaden en gång stod.

Det enda som idag återstår av Vargsättra gård. Fotot taget från platsen där manbyggnaden en gång stod.

Det talas om en gård som aldrig kommit till ro, och där man alltid känt sig övervakad och sällan välkommen, där smygande steg och tunga andetag följt invånarna.  De hotfulla och illavarslande fenomenen lär ha varit så påträngande att gårdens huvudbyggnad till sist revs och nybyggdes helt, en sak dess osynliga invånare inte sägs ha uppskattat. Under rivningen på 1860-talet inträffar flera oförklarliga olyckor, och i en av dem skadas gårdens dåvarande ägare Matts Ersson så illa när en takbjälke faller att han blir krympling för livet. Även mer sentida har berättat om märkliga och otäcka händelser på Vargsättra. I den bod som förr använts till att tillverka likkistor lär man åtskilliga gånger ha hört bankanden och knackanden, ibland rentav det raspande ljudet av såg eller hyvel, som om den döde snickaren ännu bedrev sitt makabra hantverk. En annan man, en granne, berättar hur han en gång blivit ombedd att se till gården när de som bodde där var bortresta, och hur han om kvällen går runt i den stora byggnaden och kontrollerar att fönster och dörrar är ordentligt låsta. När han kommer ner och ska låsa ytterdörren lägger han till sin förvåning märke till att ett fönster på övervåningen står på vid gavel, och förbryllad går han upp och stänger det, trots att han inom sig är säker på att det inte varit öppet några minuter tidigare. Ute på gårdsplanen står han sedan och lyssnar med stigande olust till tunga dunsar som likt ljudet av någon som hoppar jämfota verkar förflytta sig från rum till rum i den tomma byggnaden. För andra gången går han in, men finner naturligtvis ingen där. När han morgonen efter kommer till Vargsättra för att vattna blommor möts han av en obehaglig syn. Alla dörrar står på vid gavel, men trots att han noga söker igenom huset finns inga tecken på inbrott eller att någonting saknas eller ens är flyttat, och i den vackra sommarmorgonen smyger sig en otrevlig känsla över honom, som om någon eller någonting stått bakom hans rygg och bevakat varje rörelse och varje steg. Att Vargsättra sedan kom att stå tomt och därefter rivas kanske inte enbart hade att göra med landsbygdens allmänna avfolkning, och det finns som sagt platser som mår bra av att bli lämnade åt glömskan.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *