Buska gård
Den tunga stalldörren slets ur hans hand med våldsam kraft, och ett kallt, vasst skratt ekade i mörkret. Det var då han sprang därifrån.
Strax norr om Häverö kyrka öppnar markerna upp sig, och i lövskogsbackarna på bägge sidor vägen skymtar torp, gårdar och uthus, rester av den jordbruksbygd som sakta men säkert håller på att försvinna. Några får betar i en hage, och mitt på ängen ruvar ett par svanar till synes helt ovetande om traktorer och illasinnade jordbruksredskap.
Allén till Buska. Gravfältet där skeletten hittades börjar till höger om vägen.
Landsvägen slingrar på samma sätt den gjort i århundraden, mitt i den platta dalgång som i en grå forntid säkerligen var en havsvik. I en enebacke några hundra meter norr om kyrkan sträcker allén mot Buska gård, vars vita manbyggnad lyser bakom stammarna. Två enorma idegranar står skiltvakt vid de inre grindstolparna, och kring den cirkelrunda gårdsplanen har tiden nära nog stått still. Att säga att Buska är uråldrig är inte någon överdrift. Gravfältet nedanför norra flygeln talar sitt tydliga språk, här grävdes 1923 två mänskliga kranier upp tillsammans med nära sex kilo benrester. Alldeles intill låg den hedna kultplats vars minne bevarats i den nu försvunna Hovgården. Hovgården och Buska kom tidigt i adelshand, och den äldste kände ägaren är Björn Pedersson Bååt som dog 1570, men dock aldrig själv bodde här. Gårdarna har en dramatisk historia, som i den förstnämndas fall fick ett tvärt slut blodssommaren 1719 när ryska trupper brände och skövlade Häverö, och dess rester kan nu ses i skogen alldeles bakom Buskas ekonomibyggnader där nerfallna skorstensstockar och igenrasade källare talar sitt tysta språk.
Buska från trädgårdssidan. Till höger syns de tre 150-åriga äppelträden, och till vänster skymtar gamla huvudbyggnadens röda gavel.
Hovgården slogs efter rysshärjningarna ihop med Buska, som hade samma ägare. Redan 1720 stod det nya huset klart, symboliskt nog flyttat så att det kom att ligga mitt emellan de bägge tidigare. Det var ingen stor gård de utplundrade Buskabönderna förmådde bygga, men skulle med tiden växa till dagens herrgårdsliknande anläggning. Huset från 1720 finns kvar, det är den norra flygeln, och uppförandet av nuvarande huvudbyggnad kring sekelskiftet 1800 vred gårdskomplexet ett kvarts varv så att det kom att vända framsidan mot landsvägen. Manbyggnaden har någorlunda bevarat sitt utseende genom åren, men jordbruket arrenderas numera ut och både stall och ladugård har rivits. Den en gång så stora trädgården är idag en skugga av sitt forna jag där naturen sakta återerövrat vad människan tagit ifrån den. Bakom manbyggnaden står några knotiga och vridna äppelträd. De ger ännu frukt trots att de är bortåt hundrafemtio år gamla, och lär enligt traditionen ha planterats av gårdens dåvarande ägare till sina fyra döttrar som alla fick varsitt träd, vilka med undantag av ett skulle överleva sina ägare med åtskilliga årtionden. Buska var en rik gård som också var rusthåll för dragon nummer 84 i Roslags skvadron av livregementets dragonkår, och dess gamla dragontorp Grinddal finns ännu kvar, även om det inte längre hör till gården.
Buskas ekonomibyggnader. Det hemsökta stallet låg vinkelrätt mellan de två bakre byggnaderna.
Buska ger ett idylliskt intryck, och det är svårt att tänka sig att någonting ont skulle vistas här. Trots detta berättas historier om gården vilka får skogen att genast verka tätare och skuggorna mörkare. En man som tidigare arbetat här talar om onda makter och om någonting osynligt som satte skräck i de boende, och särskilt hemsökt lär det nu rivna stallet ha varit. Det är sen kväll. Han har precis fodrat hästarna för natten, och håller på att stänga de tunga dubbeldörrarna ut mot den kringbyggda gårdsplanen när de häftigt och brutalt slängs upp. Det är med nöd och näppe han undgått att träffas av dem, och lika arg som förvånad går han in för att få en skymt av missdådaren, men kan till sin konsternation inte finna någon där. Hästarna står i sina spiltor, och trots att han söker noga är och förblir stallet tomt så när som på honom själv. När han på nytt är i begrepp att stänga slits ena dörren ur handen på honom med en kraft som gör honom rädd, och det är med stor tvekan han åter stiger in. Den närmsta hästen slänger med huvudet och frustar och mörkret genljuder av ett hotfullt skratt han beskriver som vasst och kallt och allt annat än mänskligt, och som förtar all lust att forska vidare i det skedda. Han springer därifrån utan att bry sig om de öppna stalldörrarna, och det är med stort obehag han efter lång tid somnar. Händelsen upprepas aldrig, men ett flertal andra otäcka fenomen inträffar såsom fotsteg över det tomma stallgolvet, och saker som oförklarligt flyttar sig. Minst en av gårdens anställda vägrade blankt gå in i stallet efter mörkrets inbrott, och ett oförklarligt stort antal olyckor lär även ha inträffat just här. Idag är, som sagt, hästarna borta och stallet rivet, men om den skrattande anden på Buska därmed försvunnit ska vara osagt.
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer