Fantans hög

Fantans. hög

Fantans. hög

Tiden läker alla sår sägs det, men den mördade under offerkastet på Ekerö förlåter inte de levande ens efter hundratals år.

Högt uppe på den branta sandåsen ovanför Kyrkfjärden ringlar Ekerövägen fram mot Munsö och Adelsö. Mellan tallarna glimmar Mälaren bakom husen vid Sandudden, och gatorna här har pittoreskt konstlade namn som Mälarvyn och Sjöutsikten. Mellan de bägge vägbanorna på krönet ligger vad som ser ut som en rishög av ansenliga dimensioner. Få bilister hinner antagligen lägga märke till den även om de mot förmodan skulle finna den intressant. Den går under namnet Fantans hög, och har blivit mytisk i Stockholmsområdet trots att de som verkligen sett den antagligen inte är en bråkdel av dem som hört talas om den. Fantans hög är ett så kallat offerkast, en plats där förbipasserande passat på att lägga en kvist, sten eller ett mynt för att få skydd mot onda väsen. Offerkast som detta finns eller har funnits på ett flertal platser i Sverige, men vid Fantans hög offras inte för välgång i största allmänhet, utan för att skydda sig mot vad som sägs finnas inne i högen. Fantan själv.

Ekerö kyrka. Enligt legenden skulle Fantan fått leva om hon orkat ta sig hit.

Ekerö kyrka. Enligt legenden skulle Fantan fått leva om hon orkat ta sig hit.

Om vem Fantan skulle varit i livstiden går det ett flertal sägner med delvis olikartat innehåll. Enligt en av dem var hon anställd på Ekebyhovs slott där en dag ett av herrskapets barn försvann spårlöst. Fantan ska då ha blivit utpekad av en klok gubbe som ansvarig för bortrövandet. Hon bedyrar sin oskuld, men tvingas trots detta utstå provet att springa gatlopp till Ekerö kyrka. Om hon överlevde skulle hon anses oskyldig och frikännas. Hon hann så långt som till malmen på höjden, inom synhåll från kyrkspiran, innan hon träffades av en sten i bakhuvudet och föll ihop. De församlade bönderna skulle sedan slagit ihjäl henne och kastat sina käppar i en hög ovanpå graven. En tid därefter visade det sig att hon verkligen var oskyldig, och sedan dess har hon hemsökt platsen. Enligt en annan sägen var hon en äldre kvinna som bodde på närbelägna Fantholmen, och skulle där ha slagit ihjäl sin man med ett tennstop varför hon dömdes att springa gatlopp, även denna gång till Ekerö kyrka, men liksom i förra berättelsen hann hon bara så långt att hon såg kyrktornet innan hon dog.

Kyrkfjärden från Ekerö kyrkas torn. Fantholmen mitt i bild.

Kyrkfjärden från Ekerö kyrkas torn. Fantholmen mitt i bild.

Fantans hög låg tidigare några meter norr om sin nuvarande plats, den togs bort i samband med att Ekerövägen breddades 1947, men återuppstod spontant genom att bruket att lägga kvistar där var så djupt rotat att inte ens högens försvinnande satte stopp för det. Den undersöktes vid tillfället arkeologiskt, och man fann då under den drygt två meter höga och tio meter långa rishögen ett flertal mynt som offrats genom åren, de äldsta daterade 1577 och 1673. När man grävde på platsen gjorde man dessutom en än mer överraskande upptäckt: en kummelgrav med brända ben från en okänd kvinna. Gravskicket indikerar att hennes död skett i förhistorisk tid, och en kol-14 datering av benen gav upplysningen att hon begravts någon gång mellan år 550 och 100 före vår tideräknings början. Vem hon var, och om det finns något korn av sanning i sägnerna är omöjligt att säga, men av mynten att döma har traditionen levt under mycket lång tid. En intressant detalj är att själva namnet Fantan är märkligt likt ordet fänta, medeltidssvenskans uttryck för en liten flicka.

Fantans hög. Här sägs mörka kvällar Fantan visa sitt hat mot de levande.

Fantans hög. Här sägs mörka kvällar Fantan visa sitt hat mot de levande.

Fantans hög var i varje fall förr en fruktad plats. Den döda kvinnans hat sägs inte ha minskat under åren, och ett sätt att skydda sig mot den lär, som sagt, vara att offra i hennes hög. Få människor färdades här efter mörkrets inbrott, och de som ändå var tvungna till det skyndade på sina steg. En man som med häst och vagn varit på väg längs sandåsens krön berättar om en färd han inte fick lust att göra om. Det är sent. Klockan har redan passerat midnatt, och tallarnas spretiga grenar kastar overkliga skuggor över vägen. Han ser redan på avstånd Fantans hög, och känner mycket väl till dess rykte, ja anledningen till att han överhuvudtaget befinner sig här vid en tidpunkt som denna är att han skjutsat hem en bekant som vägrat gå ensam förbi det stora offerkastet sedan mörkret fallit. Hästen travar på tills de kommer mitt för högen då den plötsligt börjar röra sig tungt. Den svettas och stretar som om den tomma vagnen varit fullastad, och kastar med huvudet liksom av rädsla. Den förvånade kusken vänder sig om och får till sin fasa se en kolsvart siluett avteckna sig baktill på vagnen. En förvriden och knotig, men ändå otäckt människoliknande gestalt i vars tomma ögonhålor en dov eld verkar brinna. Mannen hoppar av kuskbocken, och backar instinktivt bort från den fasansfulla varelsen. Efter några sekunders tankeförlamning går han fram och spänner ifrån hästen utan att ta blicken från varelsen i vagnen, och rider sedan bort så fort han kan, utan sadel. Gång på gång ser han sig över axeln för att försäkra sig om att det som kom upp ur Fantans hög inte följer efter, och vagnen får stå där den står tills nästa morgon då en bekant hämtar den.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *