Greve Bondes hämnd

Hässelby slott.

Hässelby slott.

Ur de tjocka murarna kommer en oförklarlig kyla. En förnimmelse av ondska som får några att se sig oroligt över axeln, medan andra blankt vägrar gå in.

Strax utanför Johannelunds tunnelbanestation ändrar förortsbebyggelsen karaktär. På andra sidan Maltesholms- och Lövstavägens dubbla barriär finner man sig plötsligt stående framför ett tvättäkta barockpalats omgivet av en lummig park. Välklippta häckar, höga träd, och stora vida gräsmattor välkomnar besökaren om sommaren, på hösten växlar intrycket, och bland skuggor och kala spretiga grenar är det lättare att känna närheten av det oförklarliga.

Månsken över Hässelby slott. Är det en mördad man som spökar här?

Månsken över Hässelby slott. Är det en mördad man som spökar här?

När man närmar sig slottet passerar man till vänster om vägen en liten kulle på vars topp en runsten reser ett mörkt tusenårigt finger. Rollerna är dock inte vad de vid första anblicken kan verka. Den mäktiga runstenen har ingenting med platsen att göra, utan är ditflyttad från den nu försvunna byn Skesta, medan den lilla oansenliga kullen är en minst 2000 år gammal gravhög, och många av de små ojämnheterna i terrängen döljer benen av sedan länge döda hässelbybor. Platsen är ett gravfält. Erik Dahlbergs klassiska teckning visar ett smäckert renässansslott med brant takfall och höga vindflöjlar, men under 1700-talet brann slottets översta våning ner, och med stormaktsdagarna förbi fanns inte längre några pengar att återuppbygga det förstörda. Alltså är grevarna Bondes forna herresäte liksom så många andra svenska adelsborgar endast en skugga av vad det en gång varit. När slottet såldes 1931 hade det varit i släkten Bondes ägo så gott som oavbrutet sedan det byggdes för nära trehundra år sedan, en bedrift bara det i ett land där adeln bytte egendomar som vi andra byter underkläder.

Manbyggnaden på Hässelby. Det hemsökta rummet vetter åt baksidan.

Manbyggnaden på Hässelby. Det hemsökta rummet vetter åt baksidan.

Med släkten Bonde försvann även slottets inventarier, och idag är det endast de tjocka murarna som invändigt antyder byggnadens ålder. I de långa flyglarna, som nu innehåller hotellrum, känner man sig ändå märkligt liten när man går på det ojämna stengolvet och tittar ut på borggården som blivit återskapad efter gravyren i Svecia Antiqua. Taket är lågt och murarna kalla, även mitt i sommaren. Det går rykten om Hässelby slott. Vandringssägner som delas med dussintals, ja kanske fler, åldriga byggnader, men trots det uppenbart repetitiva i dem finns det händelser och fenomen som är svåra att förklara. En kvinna som tidigare arbetat här berättar hur hon en kväll står och dukar i källarvåningens matsal när hon plötsligt får förnimmelsen av att vara iakttagen. Då hon vänder sig om blir hon varse gestalten av en kvinna klädd i ålderdomliga kläder, en sak som inte alls förvånar henne eftersom slottet den här kvällen är uthyrt för ett evenemang med 1700-talstema. Den främmande står där utan att yttra ett ord, och stämningen i rummet är tryckt, som om någonting var fel. Det är då hon får se att besökaren inte har några fötter. Gestalten slutar strax nedanför knäna, och då hon utstöter ett rop av häpnad får hon till sin fasa se hur kvinnan löses upp i tomma intet mitt framför ögonen på henne.

Spökrummet. Den inmurade mannen sägs finnas till höger om öppna spisen, ungefär där golvlampan står.

Biblioteket på Hässelby slott är ett rum med vackert målat innertak som hämtats från ett hus i Gamla Stan. Över öppna spisen hänger ett porträtt av slottets byggherre riksrådet greve Karl Bonde. Trots att målningen är en kopia har den en egenhet man genast lägger märke till: dess ögon verkar följa dig vart du än rör dig i rummet, och blicken är hård och obeveklig, handen vilar stadigt på värjfästet. Det sägs att Karl Bonde var en barsk och hårdför man, någonting man utan vidare är benägen att tro efter att ha sett hans porträtt. Enligt lokal legend skulle han en gång överraskat sin fru med en älskare, slagit ihjäl den stackars mannen på fläcken och sedan murat in kroppen i en alkov i väggen, precis i hörnet till höger om eldstaden, en sak som dock med tanke på väggens tjocklek inte förefaller vidare trolig. En anställd på slottet berättar om oförklarlig kyla, om hundar som rest ragg och börjat skälla mot en plats där ingenting fanns, och om ett japanskt konferenssällskap som helt ovetande om historien blankt och till synes oförklarligt vägrade gå in i rummet så att man helt enkelt fick hitta ett nytt utrymme åt dem. Vid ett annat tillfälle är biblioteket fullt av folk och alla stolar upptagna förutom den närmast spisen, och då en av de anställda förvånat frågar en av dem som hellre valt att stå får hon svaret att flera suttit där en liten stund, men att de alla flyttat sig då de känt sig illa till mods och det varit märkligt kallt.

Parkfasad

Hässelby slotts parkfasad. Det hemsökta biblioteket ligger i bottenvåningen strax till vänster om trappan.

En vaktmästare är en tidig morgon i färd med att låsa upp och ställa saker i ordning när han gör en paus i sitt arbete. För att få en smula frisk luft öppnar han dörrarna mot terrassen och tar ett par steg ut i morgonsolen. Han är helt ensam i den stora byggnaden, och därför blir överraskningen desto större då någon inifrån knackar på fönstret. I solblänket är det svårt att se in, och han trycker ansiktet mot rutan bara för att upptäcka att någon annan gör samma sak från andra hållet. Med ett ryck drar han sig därifrån, och då han efter viss tvekan går in igen är rummet lika tomt som tidigare. Personen som betraktat honom beskriver han som en ”gammal kärring”, men någon sådan finns varken bland personal eller gäster, av vilka de första för övrigt inte dyker upp förrän en dryg timme senare. Även på andra ställen i slottet sägs man kunna uppleva obehagliga saker, och en före detta anställd berättar hur gardinerna gång på gång oförklarligt slets ner i ett av flyglarnas gästrum. De var av den äldre typen som viks direkt över gardinstången utan att använda gardinringar, och hon trodde först att de ramlat ner av sig självt eller att någon råkat komma åt dem, men när de gång på gång hittas på golvet, och bara i just detta rum, blir hon alltmer tveksam. Hon prövar att nåla fast dem, och till sist lånar hon vaktmästarens häftpistol, men resultatet är detsamma trots att rummet varit outhyrt och låst. Till sist ser man ingen annan råd än att helt enkelt byta upphängningssystem i det hemsökta rummet, men det är sådant det talas tyst om.

Gästrum på Hässelby slott. En lugn plats om nätterna?

Fler har upplevt märkliga saker på Hässelby slott. En annan före detta anställd berättar hur hon en morgon sitter i receptionen när två av gästerna nalkas med försynta steg. Anande att någonting inte står rätt till även om gästernas generade miner inte direkt är ägnade att ge vidare ledtrådar ler hon uppmuntrande och vänligt inbjudande varpå tystnaden bryts och de närapå med en mun och så hastigt att orden snubblar över varandra ber att få byta rum. De berättar om en skrämmande och obehaglig natt som börjar med att de bägge vaknar av en ljudlig smäll. En yrvaken undersökning visar att toalettlocket slagit igen av sig självt, och medan det hela är en smula förvånande är det dock knappast skrämmande och de går bägge och lägger sig igen. Knappt har de kommit till ro innan ljudet av fotsteg ekar i det lilla rummet. Visserligen är det mörkt, men inte så mörkt att de inte skulle se om någon var där, och de ligger en stund och hör de mystiska stegen innan de tänder lampan varpå ljudet slutar med ens. Att rummet är tomt så när som på dem själva, och dörren ut mot korridoren dessutom låst är kanske överflödigt att nämna, men när de åter släcker dröjer det bara några minuter innan stegen börjar på nytt. Med återhållen andhämtning lyssnar de till de rastlösa fötterna som verkar röra sig fram och tillbaka mellan sängarna och dörren i vad som känns som en hel evighet. När de till sist upphör blir rummet overkligt tyst, en tystnad som dock bryts med en skräll när ett av fönstren slås upp på vid gavel, ett fönster de bägge är helt säkra på att de sett såväl stängt som haspat innan de gått och lagt sig, och det är också då de bestämmer sig för att inte tillbringa en natt till i samma rum.

Salongen på Hässelby slott, där en vaktmästare lär ha blivit betraktad genom fönstret av en vålnad.

En väktare som en natt gått sin vanliga rond genom det tomma huvudslottet, gästrummen finns i flyglarna och de modernare tillbyggnaderna, sägs också fått känna av en närvaro han inte uppskattade. Tillsammans med sin hund har han hunnit upp på slottets översta våning alldeles under takstolarna när han övermannas av en intensiv känsla av obehag. Håret reser sig på armarna och temperaturen verkar sjunka med åtskilliga grader utan att han kan finna någon vettig förklaring till fenomenet. En blick på hunden gör inte det hela bättre. Den reser ragg och gnäller för att så med ett tjut försvinna ner för trappan, och väktaren väntar inte många sekunder innan han följer den fyrbenta kollegans exempel. Trots att han varken såg eller hörde saker var han övertygad om att någonting var där, och att detta något inte uppskattade närvaron av vare sig hund eller människa. Ytterligare en hundrelaterad historia berättas om Hässelby slott. En man som bor i närheten är en sen kväll ute och promenerar med sin hund i slottsparken. De befinner sig i den sporadiska allé som går längs med södra flygeln när han av en händelse tittar upp mot slottet och får se en svartklädd kvinna i ålderdomliga kläder. Hon avtecknar sig tydligt mot husgavelns ljusa puts, och verkar inte ta någon notis om besökarna. Några sekunder därpå försvinner hon in genom en dörr han aldrig förr lagt märke till, och trots att synen är något ovanlig verkar den inte på något vis övernaturlig. Slottet har vid flera tillfällen haft uppträdanden och besök av historiska sällskap, och han tar för givet att det rört sig om en medlem i någon teatergrupp som gått ut för att svalka av sig eller kanske röka en cigarett. Dagen därpå går han åter förbi Hässelby slott, och stöter ihop med en av de anställda, en kvinna han ofta sett under sina promenader med hunden. Fortfarande nyfiken, frågar han vilka det var som uppträdde kvällen innan, men blir något konfunderad vid svaret att de inte haft någonting sådant på flera månader. Inte heller blir han mycket klokare när han i dagsljus tar en titt på platsen där den svartklädda kvinnan försvunnit och upptäcker att ingen dörr finns i den släta väggen, och att döma av murens utseende inte heller verkar ha gjort så tidigare.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *