Iskall vind

Gimo herrgård

Gimo herrgård

Sakta öppnades dörren, och ur det kompakta mörkret därinnanför drog en vindkåre genom rummet, en iskall vind vars ursprung var graven.

Mitt på den uppländska slätten, som här har betydligt fler drag av skog än slätt, ligger bruksorten Gimo. De stora fabriksanläggningarna med sina vidhängande och något opersonliga radhus- och villaområden breder ut sig intill Skäfthammars lilla medeltidskyrka och de mer storslagna resterna av det forna järnbrukets många, och till stor del ännu bevarade, byggnader. Stoltast av dem alla är den slottsliknande herrgården som av byggnadshistoriker anses vara ett av 1700-talsarkitekten Jean Eric Rehns finaste verk.

En herrgård utan spöke är ingen riktig herrgård har det sagts. Gimo från gårdssidan under en otäckt blå hösthimmel.

En herrgård utan spöke är ingen riktig herrgård har det sagts. Gimo från gårdssidan under en otäckt blå hösthimmel.

Med tät skog i ryggen ligger den bländande vita herrgårdsbyggnaden, en ljus klippa över Gimodammens villande ljusreflexer, en damm som inom parentes sagt är av den storleken att båtar färdas där. Bakom höga murar döljer sig en grusad borggård vars tomma rymd och små salutkanoner ger ett kasernliknande intryck så att man väntar sig att i vilken sekund som helst få se vaktparaden marschera ut i färggranna uniformer och bajonetter blixtrande i solen. Istället är det hotell- och konferensgäster som promenerar ner för den rödlätta dubbeltrappan med sitt svarta smidesjärnsräcke. På andra sidan manbyggnaden ändrar herrgården karaktär. Här, i de stilla resterna av en tilltänkt storslagen park, råder vemodet under de höga lönnarna. Vinden suckar i den ruvande skogen och forna dagar känns så nära att man tror sig ana vitpudrade peruker och vida krinoliner bakom de högresta herrgårdsfönstren. Gimos nuvarande huvudbyggnad började byggas 1763 av irlandsfödde stockholmaren Robert Finlay, en entreprenör med åtskilliga industrier och en hel del tvivelaktiga affärer på sitt samvete, men både bruket och den knappt påbörjade herrgården såldes redan året därpå till Johan Henrik le Febure, samme man som bland annat även ägde Rånäs.

Gimo herrgård från parksidan. En iskall vind sägs gå genom de många rummen.

Gimo herrgård från parksidan. En iskall vind sägs gå genom de många rummen.

Som sig bör i herrgårdsmiljö sägs självfallet även Gimo ha sitt spöke, enligt lokal tradition en betjänt vid namn Johansson som sägs ha varit i tjänst hos dåvarande ägaren Carl Reuterskiöld vilken styrde Gimo mellan 1834 och 1894. Om det verkligen är den olycklige betjänten som gör nätterna osäkra på Gimo herrgård ska vara osagt, men klart är att i varje fall någonting finns där, någonting oförklarligt och skrämmande som fått flera anställda att dra öronen åt sig. En man som tidigare arbetat här berättar hur han en kväll sitter i den så kallade Vallmosalongen och väntar på en senkommen gäst. Klockan är strax efter åtta och det stora huset är tyst och lugnt när lönndörren till spiraltrappan öppnas och en isande kall vind drar genom det annars behagligt varma rummet. Förvånad reser han sig upp och ropar i tron att det är städerskan som på något sätt åstadkommit korsdrag genom att öppna dörren på andra sidan, men ingen svarar och när han går för att se efter kan han bara konstatera att dörren nedanför trappan är stängd och att ingen befinner sig utanför. Stämningen blir obehaglig, och han känner håren resa sig i nacke och på armar när han alltmer blir övertygad om att någonting finns där hos honom i den smala trappan.

Gimo. Vemod under fallande löv. Och spöklika fenomen i köket.

Gimo. Vemod under fallande löv. Och spöklika fenomen i köket.

En annan före detta anställd berättar om knarrande steg som följer efter från rum till rum och om ett dovt skrapande ljud liksom om någon släpar en tung kista inne i rum där ingen levande befinner sig. Vid ett tillfälle hör hon ett brak och springer in bara för att finna alla biljardköerna, som stått i ett ställ på väggen, slängda huller om buller på golvet, och vid ett annat är hon uppe på övre våningen för att hämta kläder när hon i ögonvrån ser en svart skepnad glida förbi. När hon vänder sig dit ser hon till en början ingenting, men märker efter ett par sekunder till sin fasa hur skuggan i hörnet tätnar mer och mer för att till sist anta formen av en människa. Utan att vänta på fortsättningen springer hon därifrån och låter kläderna ligga. Den kanske märkligaste upplevelsen har hon en dag i korridoren utanför köket. Av obestämd anledning får hon för sig att någon stirrar på henne, och då hon vänder sig om blir hon varse någonting hon beskriver som ett svart klot komma ljudlöst rullande. Vad det är har hon ingen aning om, men den överväldigande känsla av fara som strömmar mot henne ur den märkliga uppenbarelsen får henne att instinktivt rygga baklänges och skrika till varvid klotet försvinner lika hastigt och oförklarligt som det dykt upp.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *