Skräcken runt knuten

Nora gård

Kring Nora gård lär en nattlig vandrare sprida skräck. Det sägs också att han kommer ur marken under den gamla galgbacken.

Halvvägs mellan Färentunas knubbiga medeltidskyrka och det smala mälarsund som går under det föga smickrande namnet Långtarmen ligger Nora gård. Vägen hit går över öppna åkrar tätt intill den forna galgbacken nedanför Noralund. På den lilla kullen där dödens frukter en gång svängde i vinden växer idag hallon och nypon, men det krävs inget större mått fantasi för att föreställa sig de dödsdömdas ångest där de för sista gången såg ut över landsvägen och kyrktornet, och troligen ligger deras skelett ännu och multnar under åker och fårhage.

Galgbacken nedanför Noralund. De avrättades ben ligger ännu under marken.

Några hundra meter därifrån, vid randen av den idag alldeles igenvuxna sjön  Nora träsk, ligger Nora gård. Det är en långsmal rödmålad byggnad med vita knutar och minutiöst efterhållen gräsmatta. Noras ålder är ett föremål för gissning då ingen riktigt vet när man först började bo här. Gården dyker fram ur historiens dunkel år 1600 då hertig Karl, sedermera Karl IX, säljer den till sin hovjunkare Daniel Hund för etthundrafemtio daler. Denne Daniel Hund är för eftervärlden mest känd som författare till den rimkrönika om Erik XIV som den forne monarkens halvbror Karl IX lät sprida ut för att bättra på dennes rykte som galning, en berättelse som lär ha skrivits just här på Nora, dock ej att förväxla med Nora gård i Danderyd.

Nora ligger gömt under träden vid den snart helt igenväxta sjön Nora träsk. Platsen har länge haft rykte att vara hemsökt.

Daniel Hund ger Nora gård som morgongåva åt sin hustru Emerentia Örnflycht, och efter hans död 1611 får hon Gustav II Adolfs löfte att bo kvar tills även hon försvinner in i de skuggor de en gång kommit ur. Hur det första Nora sett ut vet vi inte, inte ens om det Nora Daniel Hund köpte verkligen var det första, men troligen var det en relativt blygsam byggnad. Efter honom och hans fru vandrar gården genom ett antal adliga familjer innan den så småningom övergår i mer ordinära händer, och under tidigt 1900-tal var Nora en relativt betydande gård med stora ekonomibyggnader på bägge sidor nuvarande Sånga-säbyvägen, där den grovt timrade boden intill manbyggnaden utgör en sista rest.

Om det finns några mörka kapitel i Noras historia är okänt, men det är ett känt faktum att trakten kring gården länge haft anseende att vara spökplats, och en av dess tidigare ägare berättar om ett nattligt möte som knappast lär ha bidragit till att ändra Noras kusliga rykte. Det är sen sommarkväll, och han är på väg ner till sjön när han ser gestalten av en man som går ett stycke framför honom på vägen. Den främmande avtecknar sig tydligt i den ljusa kvällen, och trots att han bara ser honom bakifrån grips han av känslan att det är någonting underligt med honom. Han skyndar därför på stegen för att ta den mystiske vandraren i närmare beskådande i tanke att det kunde vara en inbrottstjuv på väg att rekognosera det ensliga området. Den misstänkte tjuven har ett märkligt glidande sätt att gå som om han gick utan att riktigt lyfta fötterna, och ju närmre de kommer varandra desto mer illavarslande verkar den tysta gestalten. Med en kraftansträngning lyckas mannen skaka av sig sina onda aningar, och är nästan ikapp den främmande när denne ljudlöst och liksom i en handvändning stannar och snurrar runt. Ett förvridet ansikte, en arm sträcks ut, mycket längre än vad som borde vara möjligt, och han känner hur hans fötter dras undan så att han faller raklång på marken. Han tar bara blicken från den främmande ett ögonblick, men när han åter reser sitt huvud är han ensam. Den andre har försvunnit spårlöst, men han säger sig minnas honom resten av sitt liv, och svär på att vad han skymtat sekunden innan han föll inte var mänskligt.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.